Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
ADOLF HEDIN.
sig snart att förstå den senare. Under hela hans
akademitid på 1850-talet satte den skandinaviska rörelsen färgen
på ungdomens »allmänna» inträssen. Om hans deltagande:
i studentmötet i Lund och Köbenhavn 1862 har förut
talats. Hans första stockholmsår upptogos till väsentlig
del af sträfvandena att efter den slesvigska olyckan 1864
hålla vid makt de skandinaviska inträssena hos den
svenska allmänheten. Bland annat arbetade han under August
Sohlmans tid oförtrutet på att genom anmälningar i
Aftonbladet af norsk och dansk litteratur påvärka det litterära
utbytet, en värksamhet hvars gagn var så påtagligt, att
det t. o. m. erkändes på ett bokhandlaremöte.
:
Men Hedin har icke ens efter den politiska
skandinavismens olycksöde 1864 velat begränsa den skandinaviska
samhörighetens yttringar till litteraturens och konstens,
handelns och samfärdselns och andra därmed jämförliga
fält. »Nu, då den internationella rättslösheten alltjämt
förvärras,» skref han nyligen, »kan jag icke underlåta att
ofta nog återkomma till den tanken, att det hade varit
en lycka, om föreningen af de tre skandinaviska folken
hade blifvit genomförd, vare sig uti det monarkiska
enväldets eller det aristokratiska fåväldets skepnad; - under
den fria folkliga form, som statsmän på Karl XI:s tid
tänkte sig, var föreningen då nog icke möjlig.» Den
förlust, som legat i att mångfalden blifvit ringare i den
skandinaviska kulturen skulle ha uppvägts genom vinsten af
en större trygghet utåt. Numera kan icke ens, det inser
han, den föreningsform, som man för ett par årtionden
sedan tänkte sig, nämligen statsförbundet, anses möjlig,
emedan mäktiga grannar icke skulle tåla ett sådant
företag. Men han har i stället arbetat för att i en annan
form manifestera den skandinaviska samhörigheten. Vid
1899 års riksdag väckte han en af 24 bland kammarens
ledamöter undertecknad motion om en samfälld
svensknorsk-dansk deklaration till öfriga makter, hvarigenom de
tre skandinaviska staterna skulle förklara sig för principiellt
och permanent neutrala.
I en grundlig utredning af frågan, hvarpå han stödde sitt förslag,
utvecklade han huru »åtskilliga omständigheter», bland hvilka han
förututsatte »några af de viktigaste vara så allmänt kända, att både de och
de öfriga kunde förbigås, under de senare årtiondna föranledt, att inom
de tvänne stora stater, som äro våra grannar, den allmänna opinionen
i den ena betraktar Sverge med misstro såsom sannolik fiende, i den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
