Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSFRÅGAN, SKANDINAVISMEN OCH UTRIKESPOLITIKEN. 77
-
–
andra åter anser sig hafva rätt att påräkna Sverge såsom bundsförvant
i ett blifvande krig mellan båda.» »Det behöfver ej visas,» fortsatte
han, »emedan det så lätt faller i ögonen, att denna opinion innebär
den största fara för vårt land. Och det är ej mindre visst, att en
officiell demonstration, hur uppriktig den än må vara, t. ex. försäkringar
i trontal eller ett tillkännagifvande, att en tidning, som fört ett
lättfärdigt och dåraktigt språk uti internationella angelägenheter ej uttalat
regeringens mening, icke är ägnad att rubba meningar, de där ntom
vårt land hunnit rotfästa sig såsom på samma gång en folktro och en
faktor i statsmännens beräkningar. Ty just de, till hvilka försäkringarna
riktas, anse freds vänligheten för ett alla regeringars obligatoriska
talesätt, och tveka ej hur orätt det än må vara att efter graden af
sin egen diplomatiska ärlighet bedöma andras. Vår regerings
förklaringar, hennes vederläggningar af falska uppgifter om hennes politiska
- tendenser, behöfva stödet af en folkmening, så tydligt och tillförlitligt
uttryckt, att den ej kan i god tro blifva föremål för tvifvel eller
misstanke. De behöfva det så mycket hällre, som de konstitutionella
garantierna för den utrikes politikens handhafvande i enlighet med folkets
åskådningssätt och önskningar äro svaga, så att det låter sig befara, att
regeringens okontrollerade politik kan i strid med en fredligt sinnad,
men tigande folkvilja, föra landet in i förvecklingar, som leda till krig.
Vi veta, men utlandet vet det ej, att svenska folket till sitt oändligt
öfvervägande flertal intet högre önskar än en på fredens bevarande riktad
neutralitetspolitik.»
»Försäkringar om fredligt sinnelag och en på neutralitetens
upprätthållande riktad politik lämna alltid så länge neutraliteten är
tillfällig, deklarerad först vid krigsutbrott, rum för antagandet, att den förr
eller senare kan förbytas uti en allians med någon af de krigförande
parterna. Så länge en mindre stats neutralitet ej är proklamerad såsom
en orygglig grundsats, tages denna stat med i räkningen uti de stora
rivalernas finansplaner och blifver föremål för lockelser, påtryckningar,
hot. Detta förebygges af den såsom principiell och permanent
deklarerade neutraliteten. Genom en sådan förklaring skola
makterna vänja sig att betrakta vår neutralitet såsom en af den
internationella politikens fixa punkter, förvissas om, att hvarken sympatier åt ett
håll eller antipatier åt ett annat skola utöfva någon inflytelse, att ingen
har att göra anspråk på understöd och ingen att hans motståndare har
att påräkna en vare sig godvillig eller tilltvungen allians. De skola
veta, att landets försvarskraft uteslutande är till för att, mot hvem det
vara må, värna en absolut opartisk neutralitet.» »Om de skandinaviska
staterna proklamera principiell, ständig neutralitet, såsom ofrånvikelig
regel för sin framtida politik, böra de äga att påräkna, att deras inträde
i de ständigt neutrales led skulle betraktas såsom en fredsgaranti och
lika önskligt i Europas allmänna, som deras särskilda inträsse.
Det
hur ju erkänts, att den perpetuella neutraliteten, ej vore att anse blott
såsom en fördel för Schweiz och Belgien utan ock såsom ett allmänt
europeiskt inträsse.»
På en sådan neutralitetsförklaring hade vi visserligen rätt att
motse de särskilda makternas erkännande. Detta erkännande,
innebärande en förpliktelse att den respekteras, vore så till vida önskvärdt
som det gåfve en högtidlig offentlighet åt en för framtiden bestående
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
