Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
ADOLF HEDIN.
folkrättsgrnndsats, men det vore ej att söka eller mottaga såsom en
nådebevisning. Utan tvekan afvisade motionären hvarje tanke på en
8. k. garanterad neutralitet, d. v. s. en neutralitet, ställd under vissa
makters särskilda skydd. »Garantien är stum, när det egna inträsset
ej talar.
Om denna höjer sin röst är den öfverflödig.» »Garantiens
minsta fel är emellertid dess betydelselöshet eller, rättare sagt, det vore
lyckligt, om detta, med fara att insöfva den garanterade i en falsk
säkerhet, vore det enda. Men det är icke så. Till och med skenet
af en garanti och en falsk uttolkning, hvarigenom en garantibestämmelse
inlagts i akter, som icke afsett något sådant, hafva varit farliga, emedan
de tjänat till förevändning för en inblandning, som förnekat den
garanterade statens själfständighet.»
Till slut erinrade motionären om, att de skandinaviska staterna
ända sedan slutet af 1600-talet värkat för värnande af de neutrales
rättigheter. 1691 började den till 1801 fortsatta raden af deras
förbund till försvar för den neutrala handelne frihet. 1834 skyndade Karl
Johan att utan att afvakta den hotande krigsförklaringen mellan
Ryssland och England afgifva neutralitetsförklaring för Sverge och Norge
och, ehuru afgjort fientlig mot den politiska skandinavismen, ingå aftal
med Danmark om en samfälld skandinavisk freds- och
neutralitetspolitik. Och tjugu år senare tjänade denna neutralitetsförklaring som
mönster för den, som de skandinaviska makterna då, efter samråd och
aftal, afgåfvo vid Krimkrigets början en förklaring, som utom den
omedelbara haft betydelse som bidrag till den reform af sjörätten, som
godkändes å fredskongressen i Paris 1856.
-
-
Statsutskottet afstyrkte motionen med en statsrättslig
motivering, som under den följande debatten trasades sönder
så hjälplöst, att om något liknande ofta vederfores utskottet
det snart skulle vara förbi med dess myndighet. Denna
motivering gick till väsentlig del ut på att visa
värdelösheten och faran af garanterad neutralitet. Men det
hade ju redan motionären gjort. Vidare utgick den från
den förutsättningen, att en makt, som förklarat sig
principiellt och permanent neutral, icke skulle äga rätt att
afvärja angrepp - ehuru det ju tvärtom är neutralitetens
rättsvillkor, att den med vapenmakt skall upprätthållas mot
en krigförande part, som sig till förmån och den andra
krigförande parten till förfång skulle vilja kränka den.
Tillika anförde utskottet, att »erfarenheten» skulle hafva
ådagalagt, att »ingen ständigt neutral stat, icke ens den
som fått sin neutralitet garanterad, gått fri från anfall
eller tillbud därtill». Härtill genmälde Hedin: sedan
neutralitetsakten af 20 nov. 1815 har Schweiz, lefvat i
orubbad neutralitet. Kriget har rasat vid dess gränser
1848-49, 1859, 1866 och 1870, men Schweiz’ neutralitet
har icke varit störd. När Belgien 1830 reste sig för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
