Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
ADOLF HEDIN.
statsministern Åkerhjelm. Gent emot den förres
åberopande af Norges behof af beskickningen i Konstantinopel,
anmärkte han, att stortinget visat sig vara af annan mening
och dess månhet om norska inträssen kunde väl icke
ifrågasättas.
Men en vida skarpare dust utkämpade han en tid
senare vid samma riksdag med grefve Lewenhaupt i den
spanska spritfrågan, som Herslow gjort till föremål för en
interpellation, på det att regeringen skulle få tillfälle att
uttala sig, då den förseglade sedeln gifvit den inom
konstitutionsutskottet af Hedin framställda anmärkningen i
ämnet form af allenast en reservation, och dylika
reservationer enligt officiell grundlagstolkning ej upptagas till
behandling. I denna reservation utvecklades, att Spanien gjort
sig skyldigt till traktatsbrott redan genom att före
traktatstidens utgång införa importtull på sprit, men icke ens
inskränkt sig därtill, utan till och med lagt beslag på den
sprit, som redan införts, då den olagliga tull- och
skattelagen trädde i kraft n. b. den svenska spriten, medan den
tyska lämnats orörd. Men ehuru en svensk man, L. O.
Smith, på detta sätt förlorat millioner, hade den svenska
regeringen lämnat förfarandet utan protest.
―
Utrikesministern svarade, att svenska regeringen visserligen ansåg
Spanien hafva brutit handelstraktaten genom att införa
konsumtionsskatt på sprit men funnit sig sakna skyldighet att vidtaga en så
allvarlig åtgärd som en formell protest, då ingen uppgifvit och bevisat,
att hans inträssen lidit skada. Härtill anmärkte nu Hedin, att han
aldrig förr hört talas om, att den svenska regeringen betraktat frågor
om traktatsenliga aftal med främmande makter såsom privatfrågor. Efter
att därpå ha betonat, att bevis för traktatsbrott icke behöfdes, eftersom
detta öppet erkänts af den spanska regeringen inför cortes, ehuru under
förklaring, att man förvissat sig om traktatmakternas bifall och »solennella»
löfte att icke företaga någon reklamation, kom han till den ömtåliga
frågan, som utrikesministern icke gjort något försök att förklara: hur
var det möjligt, att den spanska regeringen kunde tro sig ha fått Sverges
tillåtelse till denna traktatsöfverträdelse? Till slut berörde han också
Lewenhaupts yttraude, att främmande makters bistånd icke kunde
påräknas, och anmärkte, att om man också ej kunde påräkna någon
»väntjänst» från tyska regeringen, trots »den i åratal till men för våra egna
inträssen och till men för Sverges rikes värdighet fortsatta kurtisen mot
detta land», så kunde man måhända ha förmått denna makt att i sitt
eget välförstådda inträsse utöfva pression. Och man hade väl också
1888 kunnat få en engelsk statsman i stället för en osjälfständig
portugis till skiljedomare. »Olyckligtvis ställde man då till denna s. k.
skiljedom endast för att maskera den orätt, som den spanska
regeringen gjort mot Sverge.» »Jag skall nu icke fullfölja längre,» slöt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
