Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- 12. Unionsfrågan, skandinavismen och utrikespolitiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
UNIONSFRÅGAN, SKANDINAVISMEN OCH UTRIKESPOLITIKEN. 91
*
det. Den enda konstitutionella synpunkt, ur hvilken konsulatfrågan
dittills ansetts kunnat bli föremål för tvist, vore, huruvida den
ifrågasatta upplösningen af de gemensamma banden borde behandlas i
unionellt eller norskt statsråd. Men talaren veterligt hade aldrig från svensk
sida uppställts den grundsatsen, att svenska riksdagen skulle ha något
mer eller mindre uttryckligt veto i denna sak. Detta skulle innebära,
att konsulatväsendet hörde till de kontraktsmässigt ordnade
unionsförhållandena. Men både Rydin och 1867 års unionskommitté voro ense
om, att dessa inskränkte sig till riksakten af 1815 och sådana
öfverenskommelser, som ingåtts före unionens afslutande. Nyssnämda
unionskommitté hade icke kunnat upptäcka någon mera dylik öfverenskommelse
än traktaten af 1751. I alla andra hänseenden vore gemensamheten ej
annat än faktisk, äfven om den hade en långvarig historia bakom sig.
Om riksdagen gjorde statsutskottets uttalande till sitt, skulle man
således i Norge få anledning att upprepa, hvad som några och trettio
år förut yttrats, då sanktion vägrades på stortingets beslut att upphäfva
ståthållareskapet, och sedermera sagts, sedan konsulatfrågan kommit till
sin kritiska ståndpunkt, nämligen att Norges konung i utöfvandet af sin
makt såsom norsk konung kände sig bunden att rätta sig efter svenska
synpunkter, svenska förmenta eller värkliga inträssen. »Tror kam
maren värkligen,» sporde talaren, »att det kan vara till fromma för
unionen, att en sådan åsikt inom brödrariket vinner stöd af kammarens
beslut?»
-
Redan 1829 yttrade Erik Gustaf Geijer, att norska folket »måste
söka i sin representation sitt förnämsta nationalförsvar, ja själfva borgen ·
för sin själfständighet», därför att »ifrån början föga sannolikhet sågs,
att en inhemsk chef för regeringen någonsin skulle komma att finnas».
Vill andra kammaren 1893 gifva ny styrka åt den opinionen, att chefen
för Norges regering icke är en inhemsk man, utan en utländsk, i främsta
rummet ett annat lands konung, som vid afgörandet af norska
statsärenden skall låta sig leda i främsta rummet af det andra landets
värkliga eller förmenta inträssen?»
Olof Jonsson skyndade att å statsutskottets vägnar
förklara, att utskottet alls icke velat tillmäta sig någon
befogenhet att beröra frågans konstitutionella sida, utan
endast starkare betona sin uppfattning och sina önskningar
om gemensamhetens bibehållande, och efter denna af ingen
motsagda förklaring gjorde kammaren utskottets uttalande
till sitt.
Mot de af Ljungman väckta motionerna om ändringar
i riksakten sökte Hedin få konstitutionsutskottet att uttala,
att dylika förändringar svårligen torde låta genomföra sig
på annat sätt än att förslag därom, efter aftal mellan båda
ländernas regeringar samtidigt framlägges för riksdagen
och stortinget. Utskottet och kammaren afslogo motionerna
ehuru med annan motivering.
Då Hedin 1859 tog till orda i Upsalaposten mot den
svenska inblandningen i ståthållarefrågan, undersökte han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Mar 8 18:07:03 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/hedinvof/0091.html
