Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
handlar om prinsessan Svanehvit, hennes härliga
stridsfurste till far, hennes elaka häxa till
styf-moder och om den unga prinsen, som vinner
hennes hjärta, de pröfningar deras kärlek måste
genomgå, de hinder den måste öfvervinna, innan
de slutligen förenas. Det är en ofta förtjusande
sagoton och stämning öfver det lilla stycket, en
dialog full af poesi, fantasi och lekfullhet,
nyckfull och öfverraskande, och hela sagosceneriet är
gjordt med mästarhand. Och man öfverraskas af
att se Strindberg teckna en kvinnogestalt i idel
ljusa, vackra och glada färger. Denna Svanehvit,
hälften barn, hälften ungmö, djärf och oskuldsfull,
ovetande om allt men anande allt, lekande med
kärleken liksom hon nyss lekt med sin docka,
är en förtjusande frisk och originell uppenbarelse,
tecknad med en ömhet som dock är fri från all
sentimentalitet. Den första scenen, afskedet
mellan Svanehvit och hennes far, hertigen, är en pärla
af genialisk sagodiktning. Hertigen skall gå ut
i striden och bjuder Svanehvit sin famn till
af-sked:
Svanehvit. Fader, som en kungsek är du och icke
kan jag famna dig; men under ditt löfverk må jag gömma
mig för de omilda skurar, och på dina grenar vill jag
gunga som en fågel. Lyft mig upp, så klättrar jag i
kronan!
Hertigen räcker ut sin arm och Svanehvit
klättrar upp och sätter sig på hans skuldra. Han
tar henne på sina armar, kastar upp henne i luften
och fångar henne igen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
