Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Lilla fågel, flyg, håll dig högt öfver gruset och
tag alltid luft under vingarna!»
Han fäller visiret på guldhjälmen. Svanehvit
springer upp och kysser utanpå visiret:
»Guldportarna stängas, men jag ser ditt vänliga,
vårdande öga genom gallret. (Hon knackar på visiret.) Låt
opp, låt opp för en liten rödlufva! Ingen hemma.
Ville-vall, sa vargen som låg i sängen.» Hertigen sätter ned
henne på golfvet. »Ljufva blomster, väx och dofta!» O. s. v.
Äfven kärleksscenerna äro fyllda af en
nyckfull och fantasirik poesi, endast en gång afbrutna
af en missförstånds- och tvistescen efter gammal,
välkänd schablon.
Det märkligaste och egendomligaste af de tre
dramerna är dock det sista: »Drömspelet».
Strindberg har här på ett förvånande sätt, med en på
samma gång beklämmande och betagande
fantasiens styrka och sömngångaraktiga säkerhet
härmat drömmens förvirrade, osammanhängande men
för drömmaren dock så naturliga lif. Och det
underbara är, hur läsaren själf tvingas in i denna
sällsamma skenvärld och blir som drömmaren, för
hvilket allt är naturligt, enkelt och begripligt,
fylldt af en djup hemlighetsfull mening. Man hör
röster som tala i mörkret, det lyser upp ett
ögonblick, och ett sceneri bildar sig, gestalter skymta
fram, förändras och försvinna, det växlar och
återkommer, är nytt och gammalt på samma gång,
hemskt och löjligt, stort och smått, meningslöst
och djupsinnigt, vekt och bittert, men från denna
väfnad af syner och bilder, gester och ord stiger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
