Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det upp som en oändligt sorgsen, hopplös klagan
mot en himmel som ligger mörk och sluten.
Strindberg har här i ett egendomligt, obestämbart
extrakt samlat alla de känslostämningar och
idéförbindelser, hvarpå hans senare års produktion
grundat sig, personer och situationer ur hans
föregående dramer skymta fram, men bredvid dem
lyser en kvinnofigur med ett mildt och klart sken,
dottern, medkänslans och medlidandets tolk, hon
som bär fram sina syskons klagan till gudstronen.
Och förunderlig är den drömfantasi hvarmed allt
detta satts i scen, byggd på idéassociationer af
ofta gripande skönhet. Som när kyrkan med sin
orgel förvandlas till Fingalsgrottan, där hafvet
går i dyningar in under basaltpelarna och
män-niskokörens röster förvandlas till vågor och vind.
Eller begynnelsens sceneri med »det växande
slottet», eller den ständigt återkommande fantasien
från teaterns sceningång, där officern går och
ropar på sin Victoria, medan årstiderna växla och
hans hår ömsom grånar och blir ungt igen. Men
att söka skildra innehållet i detta drama är lika
lönlöst som att söka berätta en dröm med
bibehållande af dess skönhet eller fasa, det måste
läsas, och det skulle kunna spelas med en stark
och egendomlig verkan. Det tillhör Strindbergs
allra originellaste alster.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
