Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svarta fanor.
Fattar man denna bok som en personlig
nidskrift, en hatets och hämndens gärning och intet
annat än detta, då har man som kritiker endast
två ting att välja på: att brännmärka den som
•en litterär förbrytelse eller ignorera den såsom
något litteraturen icke vidkommande. För min
egen del var jag beredd att välja det senare;
efter att med pina och leda hafva genomläst
några kapitel, lade jag boken ifrån mig med den
bestämda föresatsen att i min mån söka bidraga
till den tysta begrafning, som plägar ägnas
själf-spillingar.
Detta har dock icke genomförts och kanske
icke kunnat genomföras. Ett verk af August
Strindberg låter icke gärna begrafva sig i tysthet;
han har själf sörjt för att ära och skam i högsta
mått skall komma honom till del och att intet
skall besparas honom, liksom han själf intet velat
bespara dem, som i godo eller ondo korsat hans
väg. Den offentliga brännmärkningen har i
dagarna med allt eftertryck ägt rum i ett par af
Stockholmspressens större organ, och så har jag
nödgats att än en gång öfverväga den position,
som borde iakttagas. Jag har i främsta rummet
ånyo tagit upp läsningen af arbetet och fullföljt
den.
Det första intrycket har då i någon mån
förändrats, och det synes mig att i den offentliga
brännmärkningen icke allt blifvit sagdt om verket
som kan och måhända äfven bör sägas. Jag vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
