Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
envishet hvarmed han efter åratals fåfänga
försök och mot alla sina vänners inrådan drifvit fram
denna bok till tryckning, medan han ännu själf är
i lifvet. Han måste ju fatta, att han därmed skulle
göra sig själf en oberäknelig skada, och utan något,
om än aldrig så imaginärt ändamål göres väl inte
ett sådant offer.
Med eller mot sin vilja har han i alla
händelser i skildringen af bokens hufvudfigur,
författaren Zachris, stundtals nått fram till den
grymma och skonslösa, d. v. s. stora satiren. För
att förstå det, måste man försöka glömma de
personliga hänsyftningarna — ofta tvingas man ju att
göra det — och fatta gestalten såsom en typ, typen
för den litterära vampyren. Vampyren, som suger
lifvets blod, sina närmastes, sina vänners, sina
älskades, för att däraf skapa litteratur. Ville man
använda Strindbergs egen cyniska terminologi
skulle man säga: för att kräkas ut det igen som
litteratur. I denna skildring förblindas han ofta
af personlig hätskhet, men stundom hatar han
också själfva gestalten så intensivt, att satiren i
all sin ohygglighet når stora dimensioner. Och
då, det må sägas, griper han äfven, vetande eller
ovetande, djupt i sin egen barm, den gränslösa
själfhatare som han med all sin gränslösa
själf-kärlek är.
Det är detta man icke må glömma, då man
uttalar sin förkastelsedom öfver allt det ovärdiga,
som boken rymmer. Man må icke glömma, att
»Svarta fanor» endast till graden, icke till arten,
skiljer sig från en hel serie Strindbergsböcker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
