Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Bröderna», den andra af berättelserna, står
som en motbild till den första. Där tecknades
mannen, hvars lif ödelädes, då han blef
»smygmannen» i kärlekens tjänst, här tecknas mannen,
hvars lifs hela innehåll är det att han icke blef
den smygande förbrytaren. Det är icke mycket,
synes det mig, och författarens hela konst, det
utmärkta sätt, hvarpå historien är berättad, kan
dock icke — för mig åtminstone — förtaga dess
prägel af sentimental overklighet. Men i den
finnes ett par af bokens yppersta partier: scenen
vid grafstenen i Uppsala domkyrka och skildringen
af det lilla Sigtunahemmet, en i stor stil hållen
och på samma gång förtjusande vacker idyll.
I »Spåmannen» slutligen ställes frågan på sin
spets, här gäller det icke längre äran eller
vanäran i kärleken, det gäller kärleken själf. För den
som Apollo korat till sin präst får Eros icke
längre finnas till, för skalden, tänkaren och
siaren är kärleken den förrädiske småguden, som
för hans fot vilse från höjderna, skymmer hans
tankes klarhet och grumlar hans fantasi, gör
honom till förfalskare, där han skulle vara
för-kunuare. Två gudar kan mannen icke tjäna, väljer
han Apollon, må han fly Eros. Denna tanke är
omsatt i en grekisk dikt af genomskinlig klarhet
och skönhet, en plastisk fulländning, som söker
sitt motstycke i modern litteratur. Vill man se
ett glänsande prof på denna diktarens
bildformande fantasi, om hvilken jag ofvan talat, så må
man läsa den lilla scenen med Erinnyerna, som
skiljer och sammanknyter dramats båda hälfter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
