Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lifslust, en kvinnoeröfrare, för hvilken själfva
besittandet betyder allt, men som, äfven han, går och
bär på en dröm om kvinnan, ett slags bondfantasi
om en ung, hvit, linhårig slafvinna — sådan är
han skildrad af författaren, dock utan all
öfver-drift, trovärdig, mänsklig, någon gång till och med
sympatisk. Gertrud är för honom intet annat än
den fina damen, hvars eröfring smickrar hans
fåfänga; då han nått sitt mål, glider han bort från
henne och lämnar endast kvar minnet af ett
famntag och en skymf.
På ett nattligt gille har han inför »ett sällskap
af underjordiska kvinnor och halfdruckna män»
skrutit med sin eröfring och nämnt hennes namn.
Af en slump råkar Gabriel Lidman vara
närvarande vid denna scen. Själf har han kommit
tillbaka till hemlandet, inför den annalkande
ålderdomen gripen af längtan efter sin ungdomskärlek,
med ett svagt hopp att kunna återeröfra henne.
Den scen då han återser henne, efter att hafva
bevittnat Erland Janssons brutala indiskretion, är
dramats djupaste och vackraste, där hvarje ord
är äkta och mänskligt. Och i denna och den
följande scenen mellan Erland och Gertrud faller
det ett ljus öfver hennes gestalt, hvarifrån den
blifvande sceniska tolkningen har att utgå. Det
som förklarar henne bäst och vackrast är något
som hon icke gör, något som man väntar, men som
icke kommer. I afskedsscenen med Erland har
hon för honom icke ett ord af förebråelse, af
bitterhet öfver den skymf han tillfogat henne, låter
honom icke ens veta att hon känner den. Och
8. — Ett decennium. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
