Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta verkar fullständigt gripande; i första
ögonblicket öfverraskande, lär det en sedan att tro på
denna så mjuka och dock så orubbliga kvinnliga
stolthet, tro på den som något erfaret, upplefvadt,
ett litet drag, som ger en personlighet samlad,
hel och förklarad.
Öfvergifven af den man, som hon icke längre
aktar, men dock ännu älskar, utan förmåga att
upplifva sin slocknade ungdomskärlek, utan vilja
att längre lefva i ett kärlekslöst äktenskap, troende
blott på »själens obotliga ensamhet», går hon bort
för att söka denna ensamhet. Därmed slutar
dramat.
Dess innersta mening tror jag ligger samlad
i ett par repliker mellan Lidman och Gertrud i
sista akten. Det är Lidman som säger:
— Man skall icke vara ensam. Och man skall icke
vara många. Man skall vara två.
Och hon svarar:
— Ja, man skall vara två. Tänk att du också har lärt
dig att förstå det. Nu, när det är för sent.
De båda voro dessa två, bestämda för
hvarandra. Skilda åt söka de hvarandras afbilder och
finna blott hvarandras karikatyrer. De män, hos
hvilka hon söker ersättning för den förlorade, äro
honom underlägsna, hon sjunker alltjämt i sin
kärlek. Det är dramats bittra och sanna moral.
Hvad som brister är, som jag förut påpekat,
motiveringen för deras skilsmässa. Där finns för
mycket af slump och konstruktion, för litet af öde
och lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
