Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dramatik ar: människan. Gestalterna lefva ett
fjärran, halft overkligt lif, till hvilket vi aldrig
komma i direkt relation, och som därför aldrig
helt kan gripa och intressera oss. Den realitet
som ligger bakom dessa dramer är en litterär
realitet, det material med hvilket diktarfantasien
tumlar är icke lifvets eget, omedelbart sedda och
erfarna, utan diktens, redan en gång sofrade, redan
en gång ombildade. Dramats personer gå aldrig
helt upp i den yttre eller den själsliga handlingen;
äfven i de afgörande ögonblicken tyckas de stå
bredvid och åskåda sig själfva. Till detta intryck
bidrar väsentligt språket, som aldrig släpper
metaforen, det bildlika uttrycket, och författaren har
ytterligare förstärkt det med de mimiska
beskrif-ningar, han vidfogar dialogen, och som nästan
genomgående sakna den dramatiska pregnans och
enkelhet, som åskådliggör. Beskrifningar sådana
som: »En blid, nästan ömkande smärta darrar
öfver hans ansikte», eller: »ansiktet är hvitt och
ögonen spärrade, men alla linjer äro som gjutna,
kalla och fasta» eller »Spröd och spenslig med en
gestalt af bräckligt porslin och allt lif flydt till de
brinnande och blågrå djupa ögonen», höra icke
dramatiken till; de äro intet annat än kvarglömd
novellistik. En skådespelare skulle antingen
ignorera dem eller bli kollrig af dem.
Bristen är väsentlig, men jag tror och hoppas
att den endast är temporär. När Sven Lidmans
diktarfantasi bemäktigar sig människan, skall hans
drama få icke blott glans och skönhet utan
äfven lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
