Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att hvad som för henne är den högsta rätt, för
honom ter sig som en orätt, den han begår af
kärlek till henne, som marken sviktar under henne
... Och utan minsta tvekan, med samma
impulsiva visshet om hur hon bör och måste handla,
bryter hon då med honom och öfverger honom.
Man måste erkänna, att hvad man kan
förebrå denna kvinnotyp, icke är det brist på ideellt
mod, på själsstyrka och moralisk renhet. Enhvar
har lätt att igenkänna, hvarifrån så väl Harriet
som Ingrid hämtat sin harmoniska
själfständig-hetskänsla, sin strålande tro på glädjen och på
kär-ieken. De hafva samma andliga moder och denna
moder är Ellen Key. Må de som nu djupast
misströsta om den svenska moralens framtid, i
händelse hennes läror skulle vinna insteg i svenska
kvinnors sinnen, läsa dessa båda dramer och trösta
sig en smula. Om Wildes paradox håller streck,
att lifvet härmar litteraturen, så böra vi utan
alltför stor oro kunna se framtiden an.
Ännu så länge förefaller det dock som om
typen hörde litteraturen till. Dessa kvinnor synas
mig icke riktigt kunna bära sina stora och fina
känslor, de skryta litet för mycket med dem, tala
mycket för mycket om dem. Deras konversation
rör sig alltför mycket uppe på de stora höjderna,
det blir en smula tröttsamt i längden. Särskildt
i Harold Qotes skådespel äro kvinnorna så starka
i repliken, att man får vara ganska väl förberedd
för att knäcka nötter med dem. Här ett litet prof:
Harriet. Gråter du? Jag har ju bedt dig sluta
med det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
