Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P a u 1 i n e. Håna mig inte för att jag har ett
samvete.
Harriet (skämtande). Fordrar ditt samvete att det
rinner vatten ur ögonen?
Sådant är hennes skämt och hennes allvar
är detta likt. Man kan icke annat än instämma i
Paulines bön: »O, Harriet, tala då som en
människa!» — tyvärr tyckes icke författarinnan göra
det. Då talar Ingrid i Alfhild Agrells drama
mänskligare, utom i epilogen, där hon rör sig med
ett egendomligt pretiöst känslospråk, som väcker
pinsamma tvifvel på det af författarinnan så starkt
accentuerade »äkta» i hennes naturell.
Nej, någon fruktan för »den nya kvinnans»
moral hyser jag ej, men däremot en ganska stor
sådan för hennes konversation, och jag önskar
och hoppas att när hon från litteraturen går ut i
lifvet — om detta blir hennes väg — hon icke
må taga alltför mycket af litteraturen med sig.
Det är gifvet att gent emot kvinnor sådana
som dessa hafva männen ganska svårt att göra
sig gällande. Trots all den välvilja, hvarmed
författarinnorna behandlat dem, spela de en ganska
slät roll; modet, beslutsamheten, företagsamheten
äro afgjordt på kvinnornas sida, männen nöja sig
att instämma och följa med. Jag misstänker att
ett par hyggliga genomsnittsmänniskor, sådana
som professor Cara och Kurt Lind för blott några
år sedan skulle erhållit en ganska hårdhändt be:
handling i den dåvarande kvinnolitteraturen. Det
öfverseende hvarmed de nu behandlas tyder på
att en försonligare stämning inträdt. Kanske ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
