Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ty då skulle de skugglika företeelserna försvinna;
lyktan bör helst vara en blindlykta, och
beskrif-ningen blir en oändligt ömtålig antydningens konst.
Ty af detta ämnesval följer med logisk
nödvändighet den yttre konstformens egenart. Obstfelder
har många intressanta uttalanden därom. Han
framhåller huru de, för att kunna studera detta,
som ligger bakom eller under det påtagliga, måste
välja sig själfva som studieobjekt, och han
försvarar gent emot Edvard Brändes med
öfver-tygelse och fyndighet jag-formens berättigande.
(Jeg-formen i litteraturen, 1900.) Han talar om
sin dramatiska diktning och han framhåller, hur
för honom det väsentliga, själfva dramat ligger
icke i replikerna, utan mellan, bakom replikerna,
i det »ordlösa». Ville man vara elak, skulle man
kunna säga, att hans dröm var att bygga upp ett
drama af pauser, det är för öfrigt icke säkert
att han skulle uppfatta det som elakhet. Han
kräfde därför den sceniska bilden som ett
utfyllande och förklarande element, ett kraf som han
visst blott en enda gång fick uppfylldt. Jämte
det musikaliska ingick det bildlika som ett
betydelsefullt moment i hans diktning. Det fanns hos
honom mycket af en bildande konstnär; han hade
målarens känsliga blick för ljusfenomenen och för
valörerna, bildhuggarens kärlek till den sköna och
talande linjen. Och äfven detta var det han ville
återgifva i ord. Å alla håll en sträfvan att
utvidga litteraturens område, flytta ut
gränsmärkena, springa in på syskonkonsternas område.
En sträfvan, hvars vansklighet han väl insåg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
