Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lingen af detta, utan att kunna eller våga
påskynda vare sig det goda eller onda, lyckan eller
olyckan, som skall uppstå däraf.» Det är med
denna vördnad Goethe ser på lifvet, och det är
den som förbjuder honom att medvetet våldföra
sig på det, äfven i ett konstnärligt syftes tjänst.
En dikt är ju alltid mer eller mindre en
förkortning af lifvet, men som berättare, jag talar nu
icke om honom som dramatiker och lyriker, var
Goethe ingen vän af förkortningar. Som ett klart
vatten speglade han icke blott de stora,
bestämmande linjerna, omformade och förryckta af hans
egen oro, utan hela den rika mångfalden af stort
och smått, allt på sin rätta plats och med sina
rätta dimensioner, allt förbundet till en obruten,
organisk helhet.
Och ur denna synpunkt blir äfven
personskildringen på ett visst sätt lefvande. Vi lära känna
dessa människor såsom personer, med hvilka vi
dela det dagliga och hvardagliga lifvet. Deras
vanor och egenheter äro oss så förtrogna att vi
icke längre fästa oss vid dem, deras fysionomi är
oss så välbekant, att vi icke längre iakttaga den.
Enhvar har säkerligen erfarit svårigheten af att
åskådligt beskrifva en mycket närstående person;
det är något liknande vi erfara inför
hufvudper-sonerna i »Valfrändskap».
Vi tycka oss känna dem så väl, att vi icke
längre intressera oss för deras yttre uppenbarelse;
hvad som fäster vår uppmärksamhet, det är
yttringarna af deras verksamhet och af deras
själs-lif, för så vidt som det, i stort eller i smått, fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
