Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
följdes af en ny tioårig bortvaro. Först när hans
hälsa var bruten och arbetskraften slut, kom han
tillbaka för att begrafvas i fosterjorden. Det
saknades dock icke ropande och manande röster.
Akademien var den som ropade trägnast. Den gaf
honom under många år sitt stipendium, och den
ansåg sig kunna kräfva vederlag. Den hoppades
länge att han skulle blifva en rättrådig
historiemålare, den fordrade sedan att han skulle blifva
en rättrådig professor. Men han slog ifrån sig,
med goda ord, löften, undanflykter, ödmjukhet,
trots, tystnad, när intet annat hjälpte. Gång på
gång var han på hemväg, men ständigt kom en
lycklig slump, ett öde, som helt visst låg förborgadt
i hans vilja, och höll honom kvar, drog honom
söderut igen. Bohémenatur, som han var, lätt ledd
af omständigheterna, flytande med strömmen hellre
än mot den, var han i detta fall envis som man
är då man kämpar för lifvet.
För hans samtida — äfven hans personliga
vänner — tedde sig detta som egoism, ett svikande
af påtagna förpliktelser. Och egoism var det
naturligtvis; frågan är blott om det var konstnärens
berättigade, ja, till och med nödvändiga egoism.
Bakom klandret ligger den äfven för oss icke
okända uppfattningen att ett konstnärligt
statsunderstöd skall honoreras i så och så många meter
statsligt garanterad konst och med troget arbete
i statens vingårdar. Att det blott är ett medel till
konstnärens rent personliga utveckling, det var
man då — liksom man nog är ännu — långt ifrån
att erkänna. Egron Lundgren var med sitt lätta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
