Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
görelse. Genom denna itudelning har författaren
lyckats göra konungagestalten tillgängligare för
scenisk framställning, lättare öfverskådlig och
skarpare begränsad, men han har på samma gång
be-röfvat den icke så litet af det psykologiska
intresset. Det märkes icke så mycket i de första akterna,
där de båda rollerna äro sins emellan mycket väl
balanserade, där konungen med sina lidelsers och
gärningars patos fyller scenen och narren sitter på
stolskarmen och agerar samvete. Men det märkes
så mycket mer i de senare, då linan är utlupen och
vedergällningen och straffet komma; då flyttas
karaktärens patos nästan fullständigt öfver på
narren, medan konungen själf blott blir en
viljelös och lidande marionett. Olyckan är att äfven
narrens figur härvid förvanskas, narrkåpan
förbytes nästan till prästkåpa och gycklaren blir
själasörjare. Hade författaren förstått att hålla narrens
figur inom den en gång gifna ramen och i stället
gifvit konungen hvad konungen tillhörde, hade
dramat säkerligen vunnit än mera i intresse och
verkningsfullhet. Dramats konflikt samlar sig om
konungens förhållande med Dyveke och det är
kärleken till henne som framställes som den
ödesdigert ingripande makten i hans lif. »Du hade
en konungslig själ, men kärleken till Dyveke har
fört den vilse,» säger narren till konungen, och
i dessa ord ger författaren klaven till sin egen
uppfattning. Det är därför att han låter sina
politiska syften, sin makt och sin härskarvilja tjäna,
först lidelsen för den lefvande älskarinnan, sedan
hämndbegäret mot dem som förorsakat hennes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
