Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att det är för att tåga mot Däcken, dalkarlarna
kommit och seende sig räddad, utbrister Gustaf:
»O Gud, du har straffat mig och jag tackar dig».
Denna bild af konung Gustaf utmärker sig
för en genialisk träffsäkerhet i de yttre konturerna
och för många lefvande, intima smådrag. Det
korta, abrupta talet, den snabba beslutsamheten,
hänsynslösheten i utförandet sedan beslutet är
fattadt, det uppbrusande sinnet, otåligheten öfver
allt motstånd, och under allt detta en bred, strid
ström af klokhet, rättframhet och oväld.
Strindberg har sett det och antydt det med den honom
egna, orädda säkerheten i utkastet. Men då det
gällt att utfylla konturerna med personligt,
egen-artadt lif, präglande tankar, känslor och ord med
samma omisskännliga individualitet, har det
stundom svikit. Lif finns där nog, men det är icke alltid
konung Gustafs lif, det är alltför ofta Strindbergs
eget, framträdande ohöljdt och utan diktens
förklädnad. Parallellen mellan Gustafs lifsöde,
såsom det här tolkas af Strindberg, och hans eget,
såsom det uppfattas af honom själf, är
omisskän-lig för en hvar som läst hans senaste
bekännelseskrifter. Det må så vara, skall diktaren gifva
lif, måste han taga det af sig själf, men det gäller
för honom att dikta in det i andra former, gifva
det annan, fristående gestaltning, annars är han
ju icke diktare. Detta glömmer Strindberg
alltför ofta, ger sig icke ro därtill eller är för
upptagen af sitt eget för att kunna det. Några
ögonblick hafva vi den känslan att konung Gustafs
ande är närvarande i dramat, men andra ögon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
