Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hålla. Men hur hon bibehåller det få vi
däremot aldrig veta, se’n blir hon blott hans
konventionella »goda ängel».
Se t. ex. på den verkliga hufvudpersonen i
stycket, konungen själf. Han visar sig i alla
möjliga situationer och i alla de sinnesförfattningar,
som logiskt höra samman med dessa historiska
situationer, han är öm, svärmisk, stundom icke
så litet sentimental med Karin, hänsynslös mot
Göran Person, högdragen och misstänksam mot
bröderna och herrarna, han är i ena
ögonblicket ångerfull och ödmjuk inför Svante Sture,
i nästa ögonblick sticker han i ursinne ner den
unge Nils Sture, han är fåfäng och härsklysten,
vek och grym, skeptisk och vidskeplig, ädel och
lumpen, ständigt oscillerande mellan motsatta
stämningar, men hvad är det som håller samman dessa
ytterligheter eller hvad är det som splittrar honom
— hvad är han egentligen för en människa? Ja,
jag vet det icke, herr Skånberg vet det synbarligen
icke heller, och jag misstänker att icke författaren
själf riktigt vet det. Den förklaring, som han i
sista akten låter konungen själf gifva: att han är
en konstnärsnatur, som kommit på orätt plats i
lifvet, förslår icke, så mycket mindre som det icke
från denna förklaring faller ljus tillbaka öfver den
gestalt vi förut lärt känna. Vi få här blott en ny
situation, en ny sinnesstämning till alla de
föregående. Summa summarum blir att Erik är en
stackare, men den vetskapen är för ringa behållning
af fem dryga akter.
Författaren har, för att åskådliggöra Eriks inre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
