Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelaren kan ge, ger h$n i dess renaste, rikaste
och skönaste form, och högre kan han icke nå.
Vi hafva kanske sett finare, rikare nyanseradt och
i sin art lika tekniskt fulländadt spel, men jag
tror icke att vi förr hafva sett och ej heller att
vi på länge få se en så stort tänkt och så stort
formad scenisk skapelse.
Inför en helhetsbild sådan som denna afstår
man från prisandet af enskilda detaljer. Jag vill
blott framhålla tvenne scener, hvilka omsluta hela
framställningen, angifva de båda yttersta tonerna
på den rika skalan. Det är hans första entré och
hans sista. I första akten är han konungen,
härskaren, som på sina skuldror bär folkets öde,
känner sig som inbegreppet af dess vilja, dess
förhoppningar och dess lycka, men bär bördan stolt
och upprätt, medveten om sin styrka och sin makt.
En ståtligare härskarbild skall man få leta efter,
präglad af en sådan höghet i later, tal och
hållning. Och så hans entré i sista akten, då han,
blind och bruten, kommer ut ur palatset. Man
hör först hans kvidan på afstånd, så jämmerfullt,
så skärande, som blott det djupaste elände kan
frammana det, och så ser man denna hopsjunkna
gestalt, denna skugga af en människa, hjälplös,
famlande, trefva sig fram utefter murarna, en
stackars, förtrampad mask som krälar sig fram i
mörkret. Och, hur sällsamt det låter, ännu i denna sin
förnedring af en gripande skönhet. Konstnären
har här på ett genialiskt sätt försinnligat fallet,
det hopplösa fallet, som är gestaltens tragiska öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
