Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
taga kontentan ur en replik, gifva den dess
skarpaste, mest slående och belysande accentuering,
att lämpa diktionen efter styckets anda och
karaktär, tala i stil med stycket, den är nästan utdöd
hos våra sceniska konstnärer. Om man — för att
taga ett par närliggande exempel — med Almlöfs
utomordentligt skarpa och karaktärsfulla
genomträngande af repliken, med Fredriksons inom sitt
begränsade område mästerliga replikbehandling
jämför det sätt att tala som för närvarande är det
förhärskande å våra scener, skall man lätt inse
hvilka ofantliga brister som förefinnas. Jag kan
från de senare åren endast minnas August
Lindberg, som i sina bästa roller och bästa ögonblick
— jag tänker då särskildt på scener ur Hamlet
— presterat ett fullt mönstergiltigt tal.
Dessemellan talar ju äfven han allt annat än
mönstergiltigt.
Det vore lika orättvist som orimligt att för
ett så genomgående missförhållande tilldela de
enskilda skådespelarna hela skulden. De äro i
detta afseende offer lika mycket som skyldiga.
Upphofvet till det onda är att söka tämligen långt
tillbaka, i en missuppfattning och förvanskning af
en i sig själf god och riktig princip. Då det
moderna borgerliga dramat på sjuttio- och
åttiotalen inträngde på och blef förhärskande å våra
scener, medförde det helt naturligt och följdriktigt
en omgestaltning af den förut traditionella, starkt
patetiska diktionen. Idealet blef att tala naturligt,
missuppfattningen — som alltid ligger på lur —
af detta ideal blef att tala hvardagligt, såsom man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
