Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt lyckliga förmåga att förnya allt hvad hon rör
vid. Marguerite Gautier, denna paradroll för alla
stjärnor, som med större eller mindre glans lyst
på de senaste femtio årens teaterhimmel, blir i
hennes tolkning ny, frisk och ursprunglig, och jag
glömmer bort att jämföra, att minnas och
värdesätta. Kanske gjorde den stora Sarah den eller
den scenen glansfullare, kanske var Duse än mera
betagande i en annan, det är möjligt, jag tror det
i alla händelser icke, när jag ser fru Dybwad.
Hennes Marguerite är en människa för sig, helt
och hållet ny, egenartad och personlig, med sina
egna later, sitt eget sätt att vara, tänka och handla,
från början till slut skapad inifrån utåt, och den
mästerliga tekniken blir aldrig — annat än i ett
sällsynt undantagsfall, ett ögonblick af tillfällig
trötthet — något mer än medel för själsskildringen.
Det är ett ord, som ständigt återkommer på
fru Dybwads läppar i denna roll — jag minns
det knappt från de föregående framställningar jag
sett af samma roll — jag tror icke att hon lagt
dit det, men hon betonar det så att det fyller och
förklarar hela rollen. Det är »snild». Hon är
själf en snäll varelse, lättsinnigt snäll som kurtisan,
storsinnadt snäll som älskarinna, hennes väsende
är innerst godhet, gifmildhet: däraf bestämmes
hennes öde, däri finner hon sin lycka och sin
olycka. Och gent emot de människor, som
behandla henne med godhet, är hon fullkomligt
värnlös, kan icke försvara sig, kan icke kräfva sin
rätt. Armand är’ god mot henne, däraf spirar
hennes kärlek upp, hans röst ljuder vänlig och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
