Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
finkänslig i hennes öron, då alla de andras skorra
falskt och skärande, och hon är färdig att gifva
honom allt hvad han vill begära. Men från den
stund, då hon förstår att denna hans »snällhet»
icke blott är en tillfällig gåfva, som kunnat
tillfalla någon annan likaväl som henne, utan att den
är hennes, helt och hållet och enbart hennes,
vaknar den stora kärleken hos henne, fyller henne
helt, genombäfvar henne med anda och skönhet,
och från den stunden finns det ingen gräns för
hennes hängifvenhet. Armands far talar mildt och
vänligt till henne, vädjar till hennes godhet och i
samma stund står hon där värnlös gent emot
honom, kan icke försvara sig, ger sin lycka, sitt
lif och tackar honom för att han skänker henne
ett par tårar i utbyte. Hon är en varelse som
ödslar med sig själf, utan måtta och utan
förbehåll, först i kurtisanens lättsinne, så i
älskarinnans hängifvenhet, till sist i själf uppoffringens
hjältémod. Detta är det centrala i fru Dybwads
framställning, omkring det har hon byggt upp
denna underbart lefvande gestalt af trötthet och
lifslust, inlärd simpelhet och medfödd själsadel,
därmed förklarar hon Dumas’ i de båda första
akterna så intressanta och allmängiltiga skildring
af kurtisanens utveckling till älskarinna, försonar
så vidt det är möjligt hans öfverflödande
sentimentalitet i de senare akterna. Se, hur hon finner
uttryck för denna Marguerite’s innersta lifskälla i
blick, i tonfall, i stämmans klang och munnens
leende, i kurtisanens lockande löje, i älskarinnans
berusade, hängifna blick, i den flickaktiga ödtnjuk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
