Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heten gent emot Armands far, i den ångestfulla
striden mot Armands passion i fjärde akten, i
återseendets gränslösa lycksalighet i sista akten,
och ni skall förstå hvilken hel och stor, af anda
och mening fylld konst den norska
skådespelerskan här bjuder oss.
Hel och stor — därför är det ingen
anledning att ingå på detaljer, att prisa den eller den
enskilda scenen. Personligen sätter jag
skådespelerskans framställning i de båda första akterna
högst, därför att dramat själft här ger ett värdigt
underlag åt hennes konst; i de sista akterna —
det gäller dock alls icke den fjärde — skulle jag
satt värde på om hon icke tagit ut alla de
anvisningar på publikens tårkörtlar, hvarmed författaren
varit så frikostig. Den konstnärliga förkortningen
af denna nästan patologiska pinohistoria, kunde
hafva varit Starkare, ett och annat realistiskt drag
borta, utan men för intrycket af det hela.
Den utmärkta konstnärinnan sekunderadés
icke vidare väl af herr de Wahl. Armand måste
först och främst verka som man, och som ung
man, sedan behöfs det icke mycket, sedan kan
det tagas helt enkelt och onyanseradt på
uppgiften. Men herr de Wahl verkade mycket litet
manlig, och hans kärlek arbetar och pustar som
eri ångmaskin under högtryck. Han skrattar och
gråter om hvart annat och i hvart annat söm en
hysterisk kvinna, och särskildt äro hans
kärleks-entréer mycket litet illuderande. Den sista aktens
brist på behärskning blev rent pinsam. En del
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
