Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hänsynslöshet i utarbetningen, som dock aldrig
sprängde sönder den mästerligt individualiserade
gestalten. Och på ett beundransvärdt sätt
fördjupades de första akternas bizarra, i all
anskrämlighet omotståndligt roande figur i den sista
aktens scen med doktor Kann till en verkligt
tragisk människoskildring.
Men äfven på öfriga händer presterades ett
an-märkningsvärdt godt och karaktäristiskt spel. 1
»Laboremus» var det väsentligen herr Christensen,
som med fru Wettergren uppbar stycket. Hans
framställning af den unge musikern gaf på ett
ypperligt sätt fasthet och sammanhang åt diktarens
tämligen sväfvande skildring. Det var en lyrisk och
ungdomlig flykt öfver hans föredrag, som nästan
lyckades göra de långa tiraderna i andra aktens
scen med Lydia enkla och naturliga. Helt olika,
men äfven den klar och åskådlig, var hans
framställning af Knut i det senare stycket; dock var
hela figuren kanske väl bondsk. Den ändlösa
scenen med brodern i sista akten lyckades hvarken
han eller herr Fahlström rädda från tråkighet.
Som doktor Kann skötte herr Olaf Hansson sin
replikföring med mycket förstånd, men gaf nog icke
den åsyftade bilden. Herr Qarmanns doktor Ura,
fru Remers’ Margrete och fröken Kavlis Cecilia
voro däremot väl genomförda, fullt lefvande
gestalter, och det utförande som kom det svårspelta
stycket till del kan som helhet säkerligen icke
uppnås å annat Ihåll.
Bifallet var hela aftonen mycket starkt,
särskildt hyllades fruarna Wettergren och Dybwad
entusiastiskt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
