Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författarna äro goda masspsykologer och de känna
sin publik. De veta att gamla roligheter, skickligt
omstufvade, äro de säkraste medlen att eröfra
densamma. Och i konsten att stufva om äro de mästare.
De kunna sitt yrke i grund och botten. Ett litet
exempel. Teatern äger en aktör, Guy, som är ett
slags scenisk tusenkonstnär, särskildt skicklig i att
maskera sig. För denne hafva de gjort en roll, ett
slags detektiv hos konungen, hvars egentliga uppgift
är att uppträda i en mängd oigenkännliga
förklädnader. Men som han icke får vara oigenkännlig för
publiken, mer än en liten stund, hafva de låtit
en annan person i stycket slå vad om att han
alltid skall kunna känna igenom honom och som
tecken därpå vifta med handen i luften. När då
den oigenkännlige uppenbarar sig och medan
publiken ännu sitter undrande och spörjande,
kommer den andre, viftar i luften — och situationen
är klar. Man kan skratta — med full trygghet.
Kort sagdt, som rolighetsmakare äro de
oöfverträffliga. Och när de icke uppträda med
andra anspråk, ger man dem sitt fulla erkännande
och litet därutöfver. Deras dialog är alltid
fyndig, stundom spirituell, och de finna då och då
drag och situationer, värdiga den verkliga
komedien. Såsom »le Roi» spelas på Varietés bereder
den ett par timmars oafbrutet nöje. Detsamma kan
icke sägas om »L’åne de Buridan» på Gymnase,
som också spelas betydligt underlägset. Här
framträda de med större anspråk och komma
betänkligt till korta. Och det verkar nästan rörande, när
man ser ansedda franska kritiker prisa detta styckes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
