Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hugo efter 1830. Vacklande öfvertygelse. Beundran för Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VACKLANDE ÖFVERTYGELSE.
13
Hugo är i många fall osäker och vacklande under
de år som följa. Han hade ägnat den gamla
konungafamiljen sin oinskränkta hängifvenhet. Men hans
öfvertygelse om konungadömet af Guds nåde ramlade
tillsammans, i samma mån som hans stora förväntningar
hade gäckats. På samma gång som han fortfarande med
ett visst vemod blickar tillbaka på det gamla, hälsar han
det nya med de gladaste förhoppningar. Med det nya
konungadömet och dess representant står han sålunda att
börja med ännu på god fot. Han är ännu ej republikan,
han tviflar ännu på folkets förmåga af själfstyrelse, på
samma gång som han dock börjar förstå och sympatisera
med de små och tryckta i samhället. Han reflekterade
öfver det inkonsekventa i att yrka frihet och
framåtskridande på ett område, det literära, under det att man
hyllade auktoriteten och stillaståendet på ett annat. Tvifvel
och oro hemsöka honom och sätta sina spår i hans
diktning, men hälst vänder han sig dock ännu bort från
politiken.
Strax efter 1830 är det därför fortfarande mäst
konsten, som sysselsätter honom, och hans literära alstring
är under 1830-talet synnerligen rik och storslagen. Under
det att han fortfarande sände ut diktsamlingar och dramer,
vände han sig nu också till romanen.
Hans stora
mästervärk inom detta område är Kyrkan Notre-Dame i Paris.
Liksom han förut i diktsamlingen “Österlandet“ visat
sig äga förmåga att i värs gifva en stark målning af
orientens brokiga värld, så visar han nu i prosa en om
möjligt ännu större kraft i uppfattningen och återgifvandet
af medeltidens lif. Medeltiden var kär för romantikerna.
Förgångna tider se alltid poetiska ut för eftervärlden.
Och få perioder hafva haft en sådan mystisk kraft som
medeltiden att sätta fantasien i rörelse. Där fanns känsla,
tro, lidelse och äfventyr. Medeltiden var ett barnsagans
underland, men ännu mycket större och grannare. Och
ingen af romantikens skalder gjorde medeltiden så nästan
förvirrande fantastisk som Hugo, på samma gång som han
dock skänker en lefvande om ock förstorad bild af dess
samhällstillstånd, dess seder, tro, lagar och civilisation.
Det är det gamla Paris, som han låter oss se
medeltidens Paris med dess labyrinter af trånga gator, dess
torn och kyrkor och kloster, från hvilka tusen klockor
-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
