Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4. Hugo efter 1830. Vacklande öfvertygelse. Beundran för Napoleon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
VICTOR HUGO.
fylia luften med sin malmklang. Hvilken rörelse på dessa
gator! Hvilket förvirrat larm från denna brokiga hop
af doktorer och studenter, som tala olika tungomål och
sjunga sina latinska visor, af borgare och knektar, af
glädjeflickor, tiggare, zigenare och banditer.
Och som
medelpunkten i allt detta står den väldiga domkyrkan,
den heliga jungfruns kyrka, sträckande sina två
tvärskurna torn mot himmelen och skymmande dagens ljus
för de små kojorna rundt omkring. Den är en hel värld
för sig med hundratals helgonbilder och krälande
stenodjur, själf ett förstenat vidunder med tusende utväxter
och rufvande på hemligheter, som seklerna grubbla öfver.
Den gigantiska kraft, med hvilken Hugo förstod att
sålunda göra medeltidens byggnadskonst lefvande och
njutbar för samtiden, kom också på ett annat sätt dessa
minnesmärken till godo. Han och andra af hans krets
hade nitiskt uppträdt mot medeltidsmonumentens
vanställande och förstöring. Hugo yrkade på en lag, som
skulle skydda dessa byggnadsvärk ej blott mot den
likgiltighet, som lät dem förfalla utan ock mot restaurerande
arkitekters oförstånd, en lag “för det oersättligas och
förgångnas sak, näst framtidens sak det heligaste ett folk
äger“. Men bättre än någon lag värkade härför hans
roman om kyrkan Notre-Dame i Paris.
Huru nästan obegränsad Hugos poetiska
alstringskraft var vid denna tid, bevisas bland annat däraf, att
han samma år som den nu berörda romanen utgaf ännu
två stora värk: dramat Marion de Lorme och diktsamlingen
Höstbladen. Dessa sistnämda poesier äro återigen så olika
hans föregående som möjligt. Fastän hans blick så ofta
spejade ut öfver poesiens stora marker, glömde han ej
den lilla blomstertäppan vid hemmets fönster. All
familjelifvets lycka kände han, såsom make och som fader. Och
så innehålla dessa höstblad, såsom han säger, “icke en
larmande poesi utan lugna, fridsamma värser sådana som
hela världen diktar och drömmer, värser om familjen, den
husliga härden, det enskilda lifvet, själens innersta“. De
innehålla minnen från hans barndom och från hans kära
döda. Han besjunger sin hustru, den unga modern, och
han är den förste store skald, som blir barnets inspirerade
sångare:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
