Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Statskuppen den 2 december 1851. Hugo i landsflykt. "Napoleon den lille"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“NAPOLEON DEN LILLE.“ 66
25
nande och upphäfvande af dödsstraffet, så lät det i det arma enfaldiga
högerfolkets öron som: vi ärna dränka allt i eld och blod, och
ursinnigt knöto de beskedliga människorna näfven åt talaren. Efter ett
tal, hvari ej annat kommit i fråga än frihet, allmän fred, välstånd
genom arbete, enighet och framåtskridande, såg man detta slags
representanter uppstå helt bleka. De tycktes icke vara rätt vissa på, om de
icke redan blifvit halshuggna och skyndade att leta efter sina hattar
för att probera om de hade sina hufvud i behåll. Dessa stackars
förskräckta köpslogo icke om sin tillgifvenhet för regeringen af den 2
december. Det är för dem man särskilt uppfunnit talesättet: ’Louis
Napoleon har räddat samhället!“
Och dessa evinnerliga prefekter, dessa evinnerliga märer, dessa
evinnerliga borgmästare och rådmän i forntida stil, dessa evinnerliga
talare inför den uppgående solen eller det nytända talgljuset, som
dagen efter segern inställa sig hos segervinnaren, triumfatorn, herrn i
huset, hos den ene efter den andre, hos h. maj:t Napoleon den store,
hos h. maj:t Ludvig XVIII, hos h. maj:t Alexander I, hos h. maj:t
Karl X, hos h. maj:t Ludvig Filip, hos medborgaren Lamartine, hos
medborgaren Cavaignac), hos nådig herrn prinsen-presidenten, blyga,
leende och rökelsedoftande som nyutspruckna blomster, frambärande på
förgyllda silfverfat stadens nycklar och på sina underdåniga anleten
nycklarna till sitt eget samvete.
Men de enfaldige det är en gammal sak de enfaldige hafva
alltid ingått som hufvudbeståndsdel i alla slags samhällsinstitutioner;
och för så vidt det beträffar prefekter och borgmästare, så vidt det
rörer dessa dyrkare af alla nya härligheter, så har man i alla tider
skådat dem lika proppade med nyfödd lycksalighet och platthet. Dock,
görom rättvisa åt decemberstyrelsen. Den äger icke på sin sida
endast detta slags partigängare, det har anhängare och kreatur, som ingen
annan haft; den har frambrakt utmärktheter, som äro splitter nya.
“Nå?
-
Nationerna känna aldrig fullständigt sitt förråd på ömkligheter.
Det fordras välfningar af ifrågavarande slag, dyliką husauktioner för att
få fram dem i dagsljuset. Då häpnar folket öfver denna nya sort
dammgömmor. Det är värkligen ett skådespel att se på. Den som
hade Bicètre och Roquette (Marstrand och Långholmen) i kikaren,
vaknar såsom general. “Ni känner väl den där karlen ?“ “Ja.“
Han är väl på straffarbete!“ “Nej, han är minister!“
I medelpunkten står mannen, mannen som vi nämt, den
försåtlige, olycksdigre, som anfaller civilisationen för att komma till väldet,
som uppletar jag vet icke hvad för slags vildmän, som utspanar de
ännu kannibaliska sidorna hos knekten och bonden; som söker
framgångens medel hos den råa egennyttan, de otyglade begären, den retade
afundsjukan, den väckta roflystnaden; som deporterar, landsförvisar,
förjagar, bannlyser, plundrar; mannen med de tvungna åthäfvorna, den
glasartade blicken, han som vandrar tankspridd fram bland rysligheterna
likt en mordlysten sömngångare...
Betraktom med en blick denna styrelse och dess värk. Hvem
*) Bägge de sistnämda stodo någon tid i spetsen för den
republikanska regeringen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
