Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Stormaktstiden - Bröllops- och begravningspoesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
123
poeter, utan, särskilt vid bröllop, också av goda vänner till
brudgummen och betraktades tydligen lika nödvändiga
som konfekten och vinet.
Litterärt sett äro dessa rimmerier föga betydande, men
de återspegla dock poesien i övrigt. De äldsta äro ännu
på knittel, men på 1640-talet växlar denna med regelbundna
alexandriner, och med det nästa årtiondet, då Stiernhielms
Hercules blivit bekant, möter man hexameter, sonetter,
“trokaiska oden“ o. s. v. Samtidigt d. v. s. redan på
1640-talet uppträder Olympens gudavärld, och man märker,
att renässansens poesi nu blivit populär även inom borger-
liga kretsar.
Till en början står gravpoesien under inflytande av
Wivallius, som 1641 låtit trycka en minnesskrift över
hövitsmannen på Kajaneborg Erik Booth. Innehållet ut-
göres av en fin och känslig betraktelse över förgänglig-
heten, och denna äkta poetiska dikt plagierades ännu så
sent som 1687 i ett poem över Karl XI:s son Karl Gustaf.
Samma förgänglighetslära predikades ock i Hercules, som
kort därefter blev mönsterpoemet, och det varieras troget
i alla gravdikter. Lägger man därtill några mycket tri-
viala tröstegrunder samt ett — oftast överdrivet och
schablonmässigt — beröm över den avlidne, har man alla
ingredienserna i en karolinsk gravdikt. Över denna nivå
höja sig endast få; Lucidor gör det icke, och först hos
Runius finna vi en något mera kraftig och realistisk karak-
teristik av den döde.
Högre stå bröllopsdikterna, och i dem kommer åtmin-
stone ett karakteristiskt drag hos tiden fram: dess skämt-
lynne. Reformationstiden hade sett äktenskapet nästan
uteslutande ur pliktens synpunkt, och det var denna upp-
fattning, som låg bakom Tobie Comedia. Den karolinska
tiden bestred väl icke denna den äldre protestantismens
älsklingssats, men den sköt den så mycket som möjligt i
bakgrunden. Bröllopen hade nu i främsta rummet blivit
glada fester, mot vilka regeringens måttlighetsförordningar
förgäves inskredo, fester, där vinet, ölet och mumman
flödade och gästerna utvecklade en matlust, som erinrar
om Rabelais’ Gargantua. Till bröllopen hörde ock spel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
