Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Dalin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hos en man, som själv icke hade någon fast religiös
ståndpunkt. Denna tolerans förfäktar han verkligen, så långt
det är möjligt, ehuru han, då han angripes, drar sig
tillbaka inom några rättrogna förbehåll, som säkerligen
endast försiktigheten avtvungit honom.
Från Rydelius kunna vi slutligen härleda hans ovilja
mot pedanteriet, mot “skolgrälet“ — en ovilja, som för
övrigt var gemensam för hela detta praktiska århundrade
— men icke dess mindre hava universitetsstudierna icke
lämnat Dalin alldeles oberörd. Så mycket han än
förlöjligar den lärde pedanten, fanns det dock innerst hos honom
själv något av en “skolfux“. Detta var utan tvivel hans
naturell. Hans universitetsstudier voro väl för korta att
vidare utveckla dessa anlag; men de hindrade dock, att de
alldeles förkvävdes. Han blev aldrig hovman i den
gustavianska stilen, utan trots sina glada visor och sitt skämt gör
han intryck av en tankspridd lärd, som förflyttats till hovet,
men som snarare älskar att fördjupa sig i sina meditationer
och sina böcker, och han slutar med att övergå till en så
allvarlig sysselsättning som att skriva Svea Rikes historia.
Detta lärdomsintresse motverkades dock mycket kraftigt
av andra impulser. Redan vid nitton års ålder kom han
1727 till huvudstaden såsom informator i det friherrliga
Rålambska huset, och nu fördes han in i en alldeles
ny miljö, som på honom gjorde det varaktigaste
intrycket. Ty det drag, som kanske starkast framträder
hos Dalin, är hans förkärlek för aristokratien. Visserligen
lyckades han aldrig fullt känna sig såsom jämlike i de
kretsar, inom vilka han hädanefter kom att umgås,
och han bibehöll alltid något av informatorn-tjänarens
mjuka undfallenhet för de förnäma. Men hans kärlek till
börden är uppriktig, han njuter av det förfinade
umgängesskicket, och han trives aldrig så väl som på de högadliga
herrgårdarna, allra bäst vid hovet. Demokrat blev
författaren av Argus aldrig, även om han där utfört en stor
demokratisk bragd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
