Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Sagan om hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalins komedi, Den afundsjuke, har intet av Molières
eller Holbergs friska realism, utan rör sig med en fullt
abstrakt hjälte i samma stil som i Regnards vid
1700-talets början populära lustspel. Och hans tragedi
Brynilda är till hela sin plan en imitation av Racines
Andromaque. Men det, som varit Racines styrka, den fina
psykologien, var just Dalins svaghet, och hans försök att
höja sig till förebildens ideala språk röjer en barbarisk
otymplighet, som stundom verkar nästan som en travesti.
Men även här kom han först. Brynilda är dock vår
första fransk-klassiska tragedi, och Dalin skördade därför
— med rätta, om man så vill — vägrödjarens triumf.
Nu kanske mindre läsbart, men språkligt mera fulländat
är hans stora epos Den Swenska Friheten. Innehållet
är ytterligt magert, och hjälten, Ulrika Eleonora,
påminner så litet som möjligt om Akillevs och Eneas. I
själva verket är dikten blott ett begravningspoem i samma
stil som Dalstiernas Kungaskald, och liksom där fylles
dikten av långa tal av Ulrika Eleonora, av Friheten
och av Svea utan någon som helst handling, trots
det att Dalin av naturen egentligen var berättare. Men
under det att Dalstierna haft Marinis Adone till förebild,
valde Dalin Henriaden, och detta var dock ett nytt
uppslag. I Sverige tyckte man sig nu hava fått ett verkligt
stort nationalepos liksom Frankrike, Grekland och Rom,
och därmed var Dalins ställning såsom Sveriges främste
författare tryggad — en framgång, till vilken också
tidpunkten för diktens framträdande bidrog. Den trycktes
nämligen 1742 strax efter nederlagen i det ryska kriget,
och dess maning till nationell enighet hade därför större
resonans än eljes. Särskilt för hattpartiet, som nu skulle stå
till svars för sin lättsinniga politik, kom detta inlägg mycket
lägligt. Själv hade Dalin visserligen redan 1739 — med
Hattvisan — brutit med partiet och närmat sig hovet.
Men försöket hade icke lyckats, och i Svenska Friheten
ställde han sig “över partierna“ — en ståndpunkt, som
nu var till största gagn för hattarna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
