Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Sagan om hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför att han följt sin egen naturell. Här uppträder han
såsom realist och berättare — vilket han var — utan att
göra något försök att nå idealismens för honom otillgängliga
höjder och utan att fördjupa sig i någon psykologisk
analys. Uppslaget hade han fått från England, där dylika
allegoriska sagor genom Swifts Tale of a Tub mycket
kommit på modet, och Dalin hade redan förut försökt sig
i denna stil, ehuru han aldrig nådde så högt som här.
Någon direkt förebild annat än för själva genren torde
dock ej finnas, även om en uppsats i The Guardian om
berömda hästar kunnat giva honom uppslaget att just välja
en häst till hjälte. Sagan förtäljes av en gammal svensk
bonde, och Dalin faller aldrig ur den ton, som passar för
en dylik berättare. Vi behöva blott erinra oss den
ypperliga början:
“Det var en gäng en häst, som var på skjuts och blev rätt illa
åtgången. Ja men — — — jag vill säga rent ut: Det var vår Grålle. Han
släpades en gång på skjuts och blev så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att
blodet stod ut genom mun och ljumskar, och han ville störta på stunden.
En ärlig man från Svedjenäs i Överbors socken fick se honom under
största jämmern, medan han stod och flåsade, och kände igen honom.
Hästen hade hört till hans släkt och var den hederligaste fåle i häradet.
“En evig otack skolen I få“, sade gubben till den sloken, som hade ridit
honom så illa: “det är omänskligt att så plåga kreatur, eller varför han I
flängt förbi rätta ombytet? Vad han I i sinne?“ Den andra rodnade och
sväljde. “Det är mitt ök“, sade han, “jag får ju göra med mitt hors,
vad jag vill. Jag köpte’t på en kyrkmarknad över tjugo mil härifrån.“
“Hå, hå“, sade gubben, “är du av det slags folket? Nu vet jag vad du
är: det var aldrig ditt ök, jag känner hagen, där hästen är van att gå i
vall, och jag såg honom där i går. Så, så, junker, vi ska talas vid.“ Den
andre hoppade i detsamma upp i sadeln och ville sin kos, men gubben fick
honom i benet och slängde honom över på andra sidan, att han föll i
backen såsom en mjölsäck. Dock kom han strax upp igen och in över
en gärdesgård; där förbannade han gubben med många blodiga eder och
sprang till skogs. Men gubben tog hästen och lovade ett löfte, att en
sådan kamp skulle aldrig bli skjutsmärr, så mycket han rådde.“
Detta är ju bonden tagen på kornet! Men detta
utdrag visar ock Dalins talang från en annan sida. Det
hela är en allegori om Gustav Vasa och Kristian Tyrann,
men utan att vi reflektera därpå, intresserar oss själva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
