Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dalin och hans tid - Sagan om hästen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
händelsen i och för sig såsom en bild ur det verkliga
livet. Hela scenen är — anmärker Böök med rätta —
så naturligt och så enkelt framställd, som om Dalin med
egna ögon åsett, huru en bonde och en hästskojare på en
halländsk landsväg råkat i delo med varandra: “denna
sida lever ett konstnärligt liv, oberoende av den
allegoriska betydelsen“. Redan valet av hjälte var i stil med
sagans karaktär av en bondeberättelse. Kärleken till
fosterlandet var kanske något, som i denna formulering ej kunde
förstås av den svenske bonden. Men kärleken till Grålle,
plikten att ansa honom väl — det förstod han, särskilt
om han var skåning eller hallänning, och Grålles egna
känslor för husbonden hade också en viss likhet med
bondens rojalism; tålmodigt hade han lidit och fördragit, och
hade det gått väl, hade han känt något av Grålles
stolthet över husbondens duktighet. Författarens egna
sympatier äro också bondens, och både Karl XI, som mot alla
“vill-kladdar“ visade, “hur hälsosamt det är att leva i ordning“,
och framför allt Karl XII, den unge, raske Härkuller, äro
hans hjältar; tillägget om frihetstiden var ett nödtvunget
bihang, som den politiska klokheten tvang honom att
tillfoga, och den stolta hjältedikten slutar, estetiskt sett, med
Härkullers vilda äventyrsritt: “Och Grållen miste sin herre.
Stackars kreatur! Han höll så av sin Härkuller, att när
han först saknade honom — det är otroligt — så darrade
han som ett asplöv.“
Detta är dock något annat än Svenska Frihetens
styltade alexandriner! Över Härkullers saga vilar det en
fläkt av den äkta hjältedikten, samma fläkt, som svävat
över Dalstiernas Göta Kämpavisa, den dikt, som varit
Hästsagans närmaste föregångare.
Redan Argusförfattaren hade uppmärksammats av rikets
“allena maktägande ständer“, som uttalat sitt “nöje och
välbehag“ med hans arbete, och 1737 befordrades han
med hänsyn till dessa meriter till kunglig bibliotekarie.
Efter Svenska Friheten fick han såsom ett slags
nationalbelöning uppdraget att skriva Svea Rikes Historia,
och 1750 blev han genom Tessins bemedling anställd såsom
informator för den lille prins Gustaf. Året därpå nådde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
