Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz - Fru Nordenflycht
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppväxtår förflöto. Hedvig Charlotta tyckes hava varit
ett grubblande, brådmoget barn, blott begivet på läsning,
och denna lust gjorde även, att fadern gav henne en
mera vårdad uppfostran än som då för tiden kom unga
flickor till del: vid sexton år, då fadern avled, var hon
redan en liten blåstrumpa, som spelade “clavecymbal“ och
skrev vers — det sista dock utan någon egentlig
formell begåvning. Allting, skrev hon, “var mig som en
gåta. En åtrå att vilja veta sammanhanget av allt bragte
mig i en oro, som var ovanlig.“ Hon hade uppfostrats i
den karolinska tidens ortodoxa kristendom, men icke dess
mindre kände hon ett tvivel, som hon sökte döva genom
läsningen av “filosofiska böcker“. Men dessa tyckas icke
hava givit henne någon ledning, och kvinna, som hon var,
tog hon hellre sina intryck från personer än från
litteraturen. Oftast spelade därvid erotiken in. Den förste,
som inverkade på henne, var en ung mekaniker Tideman,
Polhems lärjunge, med vilken fadern på dödsbädden
trolovade henne, en som det förefaller både begåvad och
finkänslig natur, lidande av ett kroppsligt lyte, men just
därför i stånd att inge en ung, svärmisk kvinna väl icke
kärlek, men ett medlidande, som stod på dess gräns.
Tideman var en för sin tid frigjord ande, som — väl på
grund av mekaniska studier — enligt fru Nordenflychts
framställning övergivit ortodoxien och bekände sig till
den nya dygdereligionen i dess stoiska form. Genom
honom fördes den unga flickan in i en ny tankevärld,
och det var därför ett hårt slag för henne, då Tideman
kort därefter avled och lämnade henne ensam “i mörkret“.
Det dröjde dock ej länge, innan hon gjorde en ny
bekantskap: med en ung präst Fabricius, en bland denna tids
få estetiska själasörjare, författare till den kristligt deistiska
diktsamlingen Amaranther och — vad som nog ej var
alldeles oväsentligt — “av ett behagligt utseende“. Även
han var en förkunnare av “dygdens“ religion, ehuru denna
hos honom hade en mera deistisk färgton än hos Tideman,
och följden blev, att dessa båda ömma, känslosamma hjärtan
snart funno varandra. Efter en förlovningstid med
åtskilliga romantiska svårigheter gifte de sig i maj 1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
