Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz - Den sörjande Turturduvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom ett egendomligt sammanträffande skrevs Den
sörjande Turturduvan nästan samtidigt med Youngs
Nattankar, denna sorgens väldiga symfoni, som skulle komma
att utöva ett så mäktigt inflytande på hela århundradet.
Och grundtonen är hos bägge likartad. Båda hade
framkallats av en djup och verklig sorg, men båda känna ock
en viss njutning att posera med denna. Nattstämningen
hos bägge är färgad av en viss onatur. Young blir lärd
och filosofisk; hos fru Nordenflycht är det herdevärldens
sentimentalitet, som blandar sig med den äkta känslan. Vi
behöva blott läsa företalets början: “Till den ljuva och
ömsinta Philomela: Älskliga Philomela! Du åstundar veta,
huru den ensamma Turturduvan förnöter sina stunder? Ack,
på ett ganska behagligt sätt. Hon har utvalt till boning
en enslighet, varest stillheten regerar över allt,
undantagandes i hennes hjärta. Vid sjökanten på detta ensliga
ställe beskådar hon vågorna, dem hon blandat med sina
tårar. Hon vilar sin matta fot på några torra cypresser
utan att finna vila till sitt sinne.“
Någon signal till ett nytt skede i vår vitterhet blev
den lilla diktsamlingen icke. Utvecklingen gick fortfarande
i “upplysningens“ tecken, och fru Nordenflycht förstod
lika litet som Dalin, vari hennes egentliga begåvning låg.
Hon försökte sig därför i diktarter, som alls ej lämpade
sig för henne, och först vid levnadens slut, då hon åter
drabbats av en kanske ännu djupare hjärtesorg, skulle hon
kunna framlocka toner, lika äkta som i Den sörjande
Turturduvan.
Med denna diktsamling hade hon emellertid framträtt för
allmänheten, hon hade blivit författarinna — i viss mån den
första i vårt land, som, om man frånser 1600-talets
ringaktade yrkespoeter, blott var litteratör, och även den första,
hos vilken vi kunna iakttaga icke så litet av senare tiders
författarfåfänga. Sedan den första häftiga sorgen lagt sig, brann
hon därför av begär att skörda nya lagrar, och hon utbytte då
det lugna “herdetjället“ på Lidingön mot en bostad i
Stockholm. Där började hon utgivandet av — vad vi
närmast skulle kunna kalla — en poetisk årskalender: Qwinligit
Tankespel af en Herdinna i Norden, vars första årgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
