Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Nordenflycht, Gyllenborg och Creutz
- Människans elände
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men ömkligt! Allt begrepp om ära har försvunnit!
Till den förnedrings grad ha våra seder hunnit,
Att man sitt tänkesätt som varor håller falt
Och tingar äran bort åt den, som mest betalt.
— — — — — — — — — — — — — —
Hur vill man fordra dygd av små och köpta själar?
Och nämna fosterland! Det äges ej av trälar.
Dess heder såras må, dess välfärd gå i kvav
— Blott de ha riktat sig, de lida ej därav.
Men ny är också den teckning av lantlivet, som Lisidor
ställer upp mot stadens sedefördärv. Det är Rousseaus
svärmeri för den enkle, i vadmal klädde lantmannen utan
stadsbons många behov, det är detta svärmeri för den
ofördärvade naturen, som här möter oss. Men själv är
Gyllenborg ej helt genomträngd av detta evangelium, och man
märker, att rousseauismen ännu ej fått den nästan
religiösa makt över sinnena, som den två årtionden senare
skulle få. Gyllenborgs egen ståndpunkt, som uttalas av
Lisidors “vise“ och äldre vän, är därför den rena
stoicismen: den dygdige och vise lever lika fri i palatset som i
hyddan, och den första plikten är att lära känna den
värld, i vilken man lever. Tyvärr kunde den allvarlige
och för humor otillgänglige Gyllenborg ej tillgodogöra sig
den vise vännens samtidigt givna råd att “i skämt kläda
en sund filosofi“, och han lärde sig aldrig, då han
fördömde andras fel, att tillämpa Kellgrens konst: att åt sig
själv i tysthet le.
Människans elände.
Det kallt retoriska, som i allmänhet tillhörde Gyllenborg
och som gjorde honom till en oftast torr moralpredikant,
vilken aldrig fylldes av de äkta rousseauanernas rikare känsla
— denna retorik möter oss mindre i hans utan tvivel
bästa poem Människans elände, där tidens pessimism finner
sitt mest storslagna uttryck. Uppslaget har Gyllenborg
fått från den romerska litteraturens yppersta dikt,
Lucretius’ De rerum natura, ateismens och världsförtvivlans
Höga Visa, och det är på några rader i denna dikt,
som Gyllenborg bygger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0133.html
