Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Upplysningens genombrott
- De första Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pedanteri — detta förakt, som sedermera ständigt kommer
fram i hans skrifter, t. ex. i Mina Löjen, där han
skämtar med “det lärda vurmeri, som visa hjärnor kläckt och
kläcka“, denna konst.
att över härstrån kiva
Och skriva, skriva, skriva, skriva
I kors och tvärs och med och mot.
Och i Stockholmsposten är gycklet med universiteten ett
stående tema; så t. ex. blir en fingerad Herr Durr
ironiskt lovprisad, därför att han upptäckt “en ny tagg på
tisteln, en variation av Cicuta, som skiljer sig från den
vanliga genom två, små, korta, kantiga, skrovliga, släta,
sneda, tjocka, höga, nedböjda, vitaktiga, stora knölar på
roten“.
De första Stockholmsåren.
Kellgren längtade därför ivrigt från dessa andliga
småstadsförhållanden till huvudstaden, och hans längtan
underblåstes helt visst av vännen Clewberg, som 1775—1777
vistades i Stockholm med uppdrag att ordna konungens
bibliotek. Genom sitt nit lyckades Clewberg slutligen skaffa
honom en informatorsplats hos general Meijerfelt — den mycket
fule mannen till den för sin skönhet ryktbara grevinnan,
vilken Kellgren sedan förevigade i sin så eleganta
rokokodikt Gratiernas döpeIse — och på nyåret 1777 reste
Kellgren över, ehuru platsen först kunde tillträdas på hösten;
den ledsamma väntetiden nödgades han, efter ett kortare
uppehåll i Stockholm, tillbringa hos sina släktingar i
Västergötland.
Kellgrens planer, då han lämnade Åbo, voro
naturligtvis ej begränsade till den anspråkslösa informatorsplatsen.
Han brann av begär att intaga en ställning inom
huvudstadens litterära värld, där för tillfället inga farliga
medtävlare funnos, som kunde göra honom rangen stridig;
han kände säkerligen ock en obetvinglig lust att slå ett
slag för de upplysningsidéer, av vilka han var fylld, och
för honom hägrade ock den unge, vittre konungens lysande
hov, som för Åbodocenten helt visst framträdde i en vida
mera tjusande och fantastisk belysning, än det i
verkligheten hade. Den säkraste vägen till konungens gunst —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0185.html
