Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - De första Stockholmsåren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det visste han — var dramatiskt författarskap, och redan
nere på bondlandet i Västergötland författade han sin
första opera, Adonis och Proserpina, utan tvivel i syfte att
använda den såsom ett introduktionskort till den åtrådda
kungagunsten. Själv hoppades han, att stycket skulle
antagas, till invigningspjäs, när operahuset blivit färdigt.
Denna plan strandade visserligen redan därpå, att
operahuset ej invigdes förrän 1782. Men tack vare Adonis och
Proserpina kom dock konungens uppmärksamhet att riktas
på den unge skalden, som i juli 1778 fick författa
prologen vid en hovfest och på hösten erhöll beställning på
en opera, Yngves bröllop, med vilken kronprinsens födelse
skulle firas. Denna opera tyckes väl icke hava blivit
färdig, men Kellgren hade dock i viss mån nått sitt mål,
ty kort därefter fick han i uppdrag att dramatisera
konungens utkast till operan Eneas i Carthago, och sedan
följde under 1780-talet den ena likartade beställningen
efter den andra: Drottning Kristina, Gustaf Vasa samt
Gustaf Adolf och Ebba Brahe. Samtidigt fick Kellgren
röna flera bevis på konungens tacksamhet. Han fick titel
först av kungl. bibliotekarie, sedan av konungens
handsekreterare och hugnades med en hel del pensioner, vilka
— i förening med hans inkomster från Stockholmsposten
— gjorde honom till en ekonomiskt oberoende man, som
redan 1780 kunde lämna det Meijerfeltska huset för att
hädanefter leva blott såsom fri litteratör. Och dock var
han föga belåten med sin ställning. Han var för mycket
skald för att känna sig tilltalad av att blott
versifiera en annans tankar, och han kände sig sakna
begåvning och lust för dramat. Han var lyriker, och
förtjänsterna i hans dramer äro också lyriska — särskilt i hans
och konungens förnämsta verk Gustav Vasa med dess
härliga aria Ädla skuggor, vördade fäder. Dessutom hade
han mot 1780-talets mitt fått en annan syn på hovet,
och han såg därför utan avsaknad, att den smidigare
Leopold där intog hans plats. Men utan tvivel hade detta
hovliv — liksom förut hans plats hos Meijerfelt — varit
av betydelse för hans utveckling. Den spirituella, lätt
kåserande ton, som vi känna från Oxenstiernas hovdikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
