Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Upplysningens genombrott - Senare dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dennes drastiska bilder, men alltmer och mer greps han
av den idylliska skönheten i hans teckning av Eden, av
hans storslagna kosmiska fantasi och icke minst av hans
starkt subjektiva naturuppfattning i de båda för
1700-talets diktning så betydelsefulla poemen l’Allegro och il
Penseroso. Över huvud kan man under hela 1780-talet
spåra ett mycket starkt inflytande från den engelska
poesien, icke blott hos Thorild, utan även hos hans
motståndare. Milton blir nu en faktor i svensk poesi och jämte
honom Ossian, Young och Gray. Och även till de nya
riktningarna inom Danmarks vitterhet sträckte Kellgren
sin uppmärksamhet. Han översatte stycken av Baggesen
och Wessel, och särskilt starkt påverkades han av
Danmarks förste store lyriker Ewald. Att han från Baggesen
översatte Fredriks Vålnad är också betecknande för hans
alltmera romantiska smak, ty denna dikt är den första
spökballaden i vår litteratur.
För Ossian hade Kellgren strängt taget aldrig varit
främmande. Men under de första Stockholmsåren hade
intrycken förflyktigats. Nu vände de åter tillbaka, och i den
rent ossianska dikten Sigwarth och Hilma är sceneriet
den av dimmor höljda skottska heden med dess tistel och
ljung — denna ödsliga, dystra skönhet, som nu träder i
stället för den lummiga Mälarnaturen. Djupare, mera
personligt är intrycket från Young. 1788 talar Kellgren om
att fortsätta sin i ungdomen påbörjade översättning av
Youngs Nattankar, och i en av hans mest betydande dikter
från denna tid, Till Christina, har anslaget samma djupa
melankoli, samma starka känsla av den stundande
förintelsen, av denna sömn, “så djup, så lång, så ljuv för
en olycklig“. Men den är också genomandad av den mest
personliga livserfarenhet. Rosalies skald hade aldrig i sitt
liv upphört att vara sensualist. Han var och förblev ett
passionens barn, “den sinnliga kärlekens sångare“ och —
dess martyr. Såsom sådan tecknar han sig ock i
Kristinadikten:
Än hade åldern icke plöjt hans panna
Och icke strött sin driva i hans lockar
Och icke tyngt hans fjät och böjt hans skuldra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
