Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Passionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gessner, även Klopstock och Göthe — naturligtvis såsom
Werthers författare. Och till sist har han tvenne svenska
namn: Stiernhielm och fru Nordenflycht.
Striden kom till en början att stå om en detalj: om
rimmets nödvändighet, och anledningen var naturligtvis den,
att sällskapet icke ansett sig kunna tillerkänna
skaldestycket högsta priset, därför att det var författat på “ett
orimmat daktyliskt versslag, stridande mot den i
vitterheten allmänt godkända smaken“. Men detta var blott
en olycklig formulering, ty i själva verket menade både
Thorild och Kellgren något annat, och det var detta, som
genom striden kom fram. Oppositionen mot den franska
smaken hade i Tyskland utgått från Milton. Dennes
högstämda, av ett djupt religiöst allvar burna diktning satte
man upp mot den lätta, franska poesien. Men Miltons
stora epos var på blankvers, och man drog då den
slutsatsen, att all verkligt hög poesi var orimmad, under det
att rimmet endast passade för bagatellen. Samma
uppfattning ligger bakom Thorilds förkärlek för orimmet. De
skalder, han satte högst — Ossian, Milton, Shakspere,
Klopstock, Gessner — hade alla försmått rimmet, och
Rousseau och Göthe kände han blott såsom prosaister;
däremot begagnade den avskydde Voltaire den rimmade
versformen. Vad Thorild fordrade av poesien var således icke
så mycket, att den skulle vara orimmad, som att den skulle
hava ett högstämt innehåll. Kellgren fäste sig däremot
vid bombasten i den nya orimmade poesien — samma
bombast, som han beivrat i Leopolds ode — och det var
denna han menade, då han fördömde orimmet. Detta insåg
han också snart, och flera av hans bästa, senare skrivna
dikter äro orimmade.
Den egentliga sammanstötningen gällde uttrycket “den
i vitterheten allmänt godkända smaken“, och Thorild
begagnar detta tillfälle att bestrida alla “regler“ inom
skaldekonsten: “Förnuft, smakens styrsel, stadgade lagar! Vad
betyda dessa orden? Vilken tid och krets har icke sitt
förnuft och sin smak och sina stadgar! — Den allmänt
godkända smaken! Ja, i Paris och Stockholm! Men
Grekland och Rom och England och Tyskland och Italien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
