Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Passionerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sjunga gudomligen orimmat. — Den är för viktig denna
fråga om reglerna! Homerus, säger man, är full av
vildheter, Pindar har inga regler, Horatius inga, Shakspere,
Milton, Klopstock, också Montesquieu inga. Kanske man
vill säga: inga allmänna för att hava av en högre art.
Man vinner ej det nya, utan genom uppoffring av det
antagna, eller det mera fria och höga utan genom uppsprång
över vanligheten.“
I själva verket var dock 1700-talet mindre insnört i
ett regeltvång än vad man en tid förmenat. Den från
Montesquieu utgående människouppfattningen ledde med
nödvändighet till bestridande av en för alla folk och alla
tider gällande smak. Redan 1777 hade en av Montesquieus
svenska lärjungar, Neikter, skrivit: “Erfarenheten har
överflödigt bevisat, huru litet regler gagna poeter. Regler
i skaldekonsten böra icke vara annat än rön på vad som
behagat eller icke. Aldrig har man ännu sett, att
Aristoteles’ och Scaligers poetiker hava uppeldat någon kall
skaldeande, men väl har det blivit anmärkt, att den
grekiska, latinska och fransyska poesien synligen förlorat,
sedan Aristoteles, Horatius och Boileau utgivit sina
poetiker.“ Klarast kommer denna åsikt fram hos Young i
skriften On original composition, varifrån Thorild sedan
lånade mottot till sin dikt och som går ut på att hävda
originalitetens betydelse i motsats till all slavisk imitation
och allt regeltvång. Men dessa idéer voro icke fullkomligt
främmande ens för dem, som stodo såsom den franska
klassicismens egentliga målsmän. I en essay, skriven 1727,
hade i själva verket Voltaire själv ställt sig på denna
ståndpunkt. De flesta smakregler — skriver han — äro
onyttiga eller falska. Homeros, Vergilius, Tasso, Milton
hava blott följt sitt eget snille, och reglerna hava snarast
varit till skada för de stora författarna, under det att de
talanglösa haft föga gagn av dem. Voltaire uppträder
vidare mot all nationell ensidighet och påpekar, att
skönhetsidealet är olika hos olika folk. Det, som anses vackert i
Frankrike, anses ej så i Turkiet, och i Kina har man ännu
en annan smak. Då naturen således är så växlande, varför
skulle man då klavbinda konsten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
