Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Spastara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fantasi och känsla i rörelse. Moderskärleken hade ju alltid varit
ett motiv, som tilltalat hans starka sentimentalitet, och här fann
han det i dess renaste form. Medeas moderskärlek — alldeles
frånsett att den slutade i ett barnamord — hade dock haft något
av antikens marmorkyla, över sig. Här däremot fann han
snarare ett motiv ur den borgerliga dramen, och till sist:
hela handlingen utvecklade sig mot bakgrunden av en
väldig naturrevolution, som kunde giva uppslaget till dessa
teatereffekter, som Lidner så mycket älskade, men som i
Medea endast tämligen omotiverat och abrupt kunnat inläggas.
Formen gav sig lätt — det pindariska odet. Detta hade
ända sedan 1500-talet spökat i den franska litteraturen,
men haft ganska litet att skaffa med det verkliga pindariska
odet, vars form med strof, antistrof och epod alls icke gå
igen i de moderna efterbildningarna. I stället får det
betraktas huvudsakligen såsom en motsats till den andra
antika odeformen — den horatianska. Det pindariska odet
skulle framför allt giva uttryck åt en rikare, mera
stormande känsla än den horatianska visan, och detta
dityrambiska innehåll skulle också avspegla sig i den friare,
växlande och mera oregelbundna formen. Detta pindariska
ode var icke okänt i den svenska litteraturen. Leopold hade
debuterat därmed och misslyckats, och det upptogs sedermera
av Kellgren i kantaten av 1789, som också var ett dylikt
pindariskt ode. För Lidners temperament lämpade det sig
förträffligt. Han fick här giva luft åt sin böjelse för det
patetiska, han kunde spela på alla strängar, måla jordbävningens
fasor och gråta med de olyckliga, han kunde än skildra, än
blotta sitt eget inre, och hans starka dramatiska fantasi kunde
här göra sig gällande. Det hela verkar också såsom ett
oratorium med recitativ, körer och arior, och Spastara själv har
något av en primadonnas förkärlek för teatraliska attityder
och för klingande bravurarior. Även naturskildringarna verka
som ett briljant teatermaskineri. Allt är fantasiens verk,
icke iakttagelsens, men trots detta är jordbävningen skildrad
med en målande åskådlighet och en dramatisk kraft, som
förut icke blivit uppnådda i vår litteratur.
Det epokgörande i denna dikt är dock den styrka, med
vilken subjektivismen nu bryter fram inom vår diktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
