Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Thorild och Lidner - Yttersta Domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
starkt subjektiv som Lidners andra. Men dess främsta
betydelse ligger kanske däri, att Yttersta Domen är en
religiös dikt. Dylika hade väl ej saknats under 1700-talet;
t. o. m. Bellman hade ju skrivit flera, även en så kall
natur som Dalin. Men den religiösa andan hade saknats.
Hos Swedenborg och fru Nordenflycht hade denna väl
funnits, men ingen av dem hade kunnat åstadkomma
något på samma gång poetiskt och religiöst konstverk.
Ett dylikt är dock Yttersta Domen, som därför också
inleder den nyare tidens andliga diktning.
Inom utlandets litteratur utgick denna religiösa rörelse
från Milton, och i Tyskland var det till honom, som den
gryende oppositionen mot den franska upplysningen
anknöt. Den tyska pietismen bildade en tacksam jordmån
för en dylik reaktion, och upplysningsfilosofien hade här
för övrigt ej varit vidare stark. I Klopstock fick denna
strömning sin främste skald. Men ett i poetiskt avseende
så pass svagt arbete som Messias kunde dock ej vidare
tilltala en verklig verskonstnär som Lidner, och ehuru han
fått vissa uppslag från Klopstock, står han dock ganska
oberoende av den tyske Messias-skalden. Starkare voro
de intryck, han mottog från Milton direkt och från Young.
Redan anslaget med dess gripande, romantiska stämning
av grav och natt erinra om Youngs bekanta dikt: “Han
öppnas, gravens port! De tröga gångjärn knarra! — — Och
lampans matta sken på svarta marmorn darra.“
Egendomligt nog har Lidner fått uppslag även från Dante, och
bakom en episod spåra vi ganska säkert den berömda scenen
mellan Erancesca da Rimini och Paolo Malatesta. Men
viktigast är det starka intryck han tagit av Psaltaren.
Ty det är dess färggnistrande, religiösa lyrik, dess
orientaliska fantasi och dess starka oändlighetskänsla, som här gå
igen, och stora partier äro knappt annat än psalmparafraser.
Överallt stöter man på det kraftiga bibliska bildvalet, och
stundom tycker man sig höra Wallins mäktiga stämma ljuda:
Långt förr, långt förr än tidens flod
Ur evighetens klippa sprungit,
Du ensam där i töcknar stod
Och ingen kerubim dig sjungit.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
