Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fru Lenngren och Franzén
- 1795—1809
- Bordsvisan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fru Lenngren och Franzén.
1795—1809.
1780-talet hade varit seklets litterära storhetsperiod:
Kellgrens, Thorilds och Lidners, i viss mån också Bellmans
och Oxenstiernas. Men redan i början av 1793 slutade
Spastaras skald sina dagar, samma år drog Thorild i
landsflykt, och 1795 skildes Bellman och Kellgren hädan.
Härskaren på den svenska Parnassen blev nu Leopold, och
det är hans personlighet, som trycker epigontidens prägel
på perioden 1795—1809. Sin litterära karaktär får denna
tid av de ständigt prisbelönta lärodikter, som skrevos av
Leopolds lärjungar: Blom, Valerius, Wallmark och Wallin.
Men i själva verket fortlevde alla de rörelser, som upprört
det döende århundradet.
Bordsvisan.
Även Bellman hade sina epigoner, icke blott Hallman,
Kexell och Envallsson, till vilka vi återkomma på tal om
dramat, utan ock i de personligen aktningsvärda
“bordssångare“, som under denna tid skrevo sina visor, i vilka
de förfäktade en backanalisk moral, av vilken de i sitt liv
gjorde en mycket moderat tillämpning. Ty dessa
bordsvisor — diktade av Wallin, Franzén, Tengström samt
framför allt Valerius — äro dock tydligen släkt, visserligen
ej med Fredmans Epistlar, men med Bellmans äldre
dryckesvisor. Temat — att ej bry sig om “Polens affärer“, utan
i stället njuta av druvans safter — stammar i varje fall
därifrån, och det är säkerligen oriktigt att däri se någon
på djupet allvarlig “resignation“, framkallad av det
politiska förtrycket. Men låter man bli att taga dem “au
sérieux“, giva de onekligen ett ganska älskvärt uttryck åt
den mera stillsamma och något toddyljumma
njutningslystnad, som levat kvar från den orgiastiska Bellmanstiden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 08:16:25 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/huvudrag/2/0242.html
