Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pressen under 1800-talet - Pressen efter 1850
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hade Tyskland onekligen varit det tongivande kulturlandet,
och man spårar detta ock i den svenska prosastilens
överhandatagande tyngd i förhållande till den lätta elegansen hos
Kellgren och Leopold. Inom vetenskapen bibehöll Tyskland
väl sin ledande ställning, inom politiken visade 1820- och
1830-talens liberalism ett visst intresse för England, men
med Napoleon III återtog Frankrike inom konst och
litteratur eller kanske rättare inom kulturen i det hela
sin gamla ledareställning, och Paris blev åter såsom under
1700-talet åtminstone i svenska ögon världens huvudstad,
vars angelägenheter sysselsatte den svenska publiken nästan
lika mycket som landets egna. Med undantag för Göteborgs
Handelstidning och Dagens Nyheter — samt även Svensk
Tidskrift med Hans Forssell — ställde sig också hela den
svenska pressen energiskt på Frankrikes sida under kriget
1870.
Den litteratur, som lästes under denna tid, var
företrädesvis fransk, och de flesta arbeten, som vunnit någon
popularitet vid Seine, överflyttades till svenska.
Skandinavismen gav oss ett annat litteraturområde: det
dansk-norska. Av danska författare läste den generation, som
nu inträtt i gubbåldern, H. C. Andersen, Goldschmidt,
Christian Winther, Kierkegaard, Paludan-Müller samt även
Heiberg, Hauch, Hertz m. fl., och av de norska blevo
Ibsen och Björnson nästan lika populära i Sverige som i
sitt hemland. Slutligen tillkom Brandes, som även för
den svenska kulturen fick en banbrytande betydelse.
Svensk originallitteratur hade däremot ganska svårt att
arbeta sig fram. De stora författarna hade vid denna tid
redan gått hädan. På 1850- och 1860-talen fanns knappast,
om man frånser finnen Runeberg, någon betydande svensk
skriftställare, och ehuru romanlitteraturen väl hade en
ganska stor publik, läste dock den bildade ungdomen
omkring 1870 nog mera dansk-norsk litteratur än svensk.
Ett uppslag till en ändrad uppskattning av svensk
litteratur hade väl kommit genom Viktor Rydbergs Den siste
Athenaren och Bibelns lära om Kristus, sedermera genom
Snoilskys framträdande. Men det stora genombrottet skedde
först med Strindberg. Omdömena om honom utföllo väl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
