Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vetenskapen - Religiösa rörelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En rörelse, som tog fart vid denna tid, är också mycket
karakteristisk för sambandet mellan 1800-talets början och
ortodoxismens tidsålder, nämligen schartauanismen.
Målsmannen för denna, Henrik Schartau († 1827), var en på
samma gång trång och storslagen natur, fylld av vår
stormaktstids starka pliktkänsla och dess ovilja mot allt
känslopjunk, en omedgörlig dogmatiker och en härskarvilja
som få, och strängt statskyrklig förmådde han åt sin
församling giva en prägel av nästan karolinsk ortodoxi.
Men om schartauanismen hade vissa beröringspunkter
med 1600-talets sträva ortodoxi, funnos bland folket andra
rörelser, som hade ett ganska starkt släkttycke med samma
tidevarvs fantastiska övertro, och det s. k. läseriet
framträdde stundom, särskilt i Norrland och Småland, på ett
sätt, som erinrar om Blåkulla-farsoten med fullkomliga
extaser och vanligen förenat med ett vilt hat mot
statskyrkan. Andra såsom de s. k. Orsaläsarna voro mera
stillsamma, varmt religiösa människor, som intet ont gjorde
och blott begärde att tillsammans få utöva sin andakt.
Men statskyrkan gjorde just ingen skillnad på det ena
eller andra slaget. Ännu gällde konventikelplakatet av
1726, och detta började man nu att tillämpa, ofta med
en stränghet, som i utlandet förskaffade Sverige rykte
såsom Europas mest intoleranta land, ett protestantismens
Spanien. Men anmärkningsvärt nog sysselsatte sig, såsom
Viktor Rydberg anmärkte, de liberala tidningarna mycket
litet med detta upprörande andliga förtryck.
En bland de första, som togo till orda i denna sak, var
en då helt ung man, Carl Gustaf Malmström, som i
Tidskrift för litteratur 1852 gjorde ett häftigt anfall mot
“den skamliga ofördragsamhet mot främmande
religionsförvanter, som numera så bedrövligt utmärker Sverige
framför alla andra civiliserade folk“. Vi borde — skrev
han — “blygas att tala om, att vår störste konung offrat
sitt liv för samvetsfriheten i Europa, då vi kunna tåla, att
samvetstvånget inom vårt eget land nu är större än nästan
i något annat europeiskt samhälle. Det är fåfängt att söka
kasta skulden härför på auktoriteter, på prästerskapet, på
den lagstiftande maktens olämpliga organisation. Skulden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
